Modernista
Linda Boström Knausgård fortsätter i sitt tredje prosaverk att utforska familjen och i synnerhet relationen mellan barn och föräldrar. I novellsamlingen ”Grand Mal” (2011) var infallsvinklarna varierande, i romanen ”Helioskatastrofen” (2013) stod en dotter och fadern i centrum.
”Välkommen till Amerika” är liksom den förra romanen kort till omfånget, omkring hundra förtätade sidor. Och även i denna är huvudpersonen en flicka i ålder strax före tonåren. Det räcker att titta på omslagen för att se att böckerna tematiskt hänger ihop. Flickorna på bilderna signalerar både sårbarhet och styrka, känslan är både diffus och intensiv.
Stilen i den här boken är enkel, med ett slags poetiskt skimmer. Berättelsen är väl förankrad i en vardaglig miljö. Ellen – som den i romanen länge namnlösa flickan visar sig heta – har sedan en tid tillbaka slutat prata. ”Alla har vant sig”, konstaterar hon inledningsvis. ”Jag slutade prata när växandet i mig tog för stor plats”, hävdar hon. För att senare lansera tanken att det kanske i själva verket har att göra med pappans död. En död som hon hade bett om, och önskat av Gud.
Tystnadens gåta blir upp till läsaren att försöka förstå.
Pappan dyker upp ibland i Ellens fantasier, och finns med i minnen av familjens lyckliga stunder. Men här finns också en skrämmande sida med alkoholism och sjukdom, skildrat med precision och inlevelse.
Kvar är Ellen, mamman och en äldre bror. Till övervägande del utspelar sig romanen i lägenheten där de bor. De tre kretsar kring varandra, i undantagsfall skymtar en spricka i muren av kontaktlöshet.
Det är en mörk och rik roman Linda Boström Knausgård har skrivit. På ett egenartat och övertygande sätt ger den liv åt komplicerade frågor.