Båt 370 var en överfull gummibåt som kapsejsade på sin väg med flyktingar från Turkiet till den grekiska ön Lesbos. Nästan alla ombord drunknade. De flesta av dem hade kunnat räddas om besättningen på ett tankfartyg i flyktingbåtens omedelbara närhet gjort sin plikt och undsatt de nödställda. Men tankfartygets kapten valde i stället att sticka iväg trots att han måste ha insett konsekvenserna för flyktingarna.
Detta är grundberättelsen i Annah Björks och Mattias Beijmos bok och deras arbete för att kartlägga vad som hände är värd allt beröm. Den här och andra liknande katastrofer är följden av den flyktingpolitik som Europas länder bestämt sig för – oavsett om de som Sverige och Tyskland före 2016 var beredda att ta emot dem som trots de ohyggliga riskerna med överfarten ändå lyckats ta sig över Medelhavet.
Jag önskar att författarna valt att skriva sin berättelse som en vanlig reportagebok. I stället har de valt att skriva någonting som ska föreställa en thriller. Den innehåller plågsamt mycket om deras privata känslor, både gentemot flyktingsituationen och mellan dem själva.
Deras agerande i Turkiet är dessutom generande amatörmässigt. De tror att både polis och smugglare är beredda att när som helst kasta sig över dem därför att de vill göra reportage om flyktvägarna. De tycks oavbrutet befinna sig i panik och har valt den absurda strategin att varje natt byta hotell – som om detta inte tvärtom skulle öka misstänksamheten mot deras avsikter. De tycks inte ha skaffat sig några som helst lokala kontakter och de har noll språkkunskaper både vad gäller turkiska och flyktingarnas arabiska.
I en vanlig reportagebok hade man inte behövt vänta till sista sidorna för att få veta varför tankfartyget övergav flyktingarna. Man hade sluppit bisarra detaljer som att Annah Björk fick för sig att det kunde vara ett brott i Sverige att ta med sig ett dataminne med bilder av döda flyktingar.
Jag skulle gärna vilja rekommendera boken för dess angelägna syfte. Men jag kan inte.