Nog har Marina Abramovic, en av världens största och mest berömda nu levande konstnärer, en uppväxt som sett i backspegeln passar hennes blivande karriär. Den performancekonstnär som i hela sitt konstnärskap ställt sig i centrum när hon själv blivit konst.
Hon föddes 1946 i Titos kommunistiska Jugoslavien. Fostrad i en familj som i det grå landet åtnjöt de priviligierade partimedlemmarnas fördelar. Modern arbetade med att köpa in konst och fadern tillhörde den närmaste militära kretsen kring Tito. De kunde därför leva ett drägligt liv i en stor lägenhet där Marina redan som barn fick en egen ateljé.
Men uppväxten var svår på annat vis. Föräldrarna bråkade ständigt och så småningom delade de på sig. Som liten bodde Marina i flera år hos mormor. Väl tillbaka hos sin mamma hamnade Marina i skuggan av moderns kontrollbehov och städ- och renlighetsmani.
I boken varvas berättelsen om hennes uppväxt, privatliv och den blivande konstnärskarriären. Jag ska inte dra hela innehållet här, men blev förtjust i "Gå genom väggar". Delar av boken känns kanske lite mytskapande, men hon berättar underhållande och särskilt fascinerande är det att läsa om vägen till det unika konstnärskapet.
Denna konst, hårt präglad av hennes uppväxt, där hon sökt gränser och pressat sin kropp till det maximala, i upprepning och uthållighet, mot smärta eller fysisk fara. Lite tröstläsning för oss alla som inte lyckades köa till oss en plats till Abramovic nyligen avslutade performanceverk, "The cleaner" i Stockholm.
Men kom i håg: utställningen på Moderna museet, som visar delar av hennes konst i nyuppförda performanceverk, pågår till 21 maj.