Den som skriver måste alltid sammanfatta, formulera och välja bort. Precis som jag gör nu när jag skriver denna sammanfattning och recension av en 300-sidor lång bok. Om jag skulle vara exakt i min återgivning av boken, ja då skulle denna recension vara 300-sidor lång och kopiera boken ner till sista kommatecken.
Vad i boken ska jag lyfta fram? Vad är viktigt för dig som läsare att veta för att förstå boken och min åsikt om den? Hur formulerar jag detta bäst på det givna antal tecken som bestäms av tidningens format? Och, inte minst, hur får jag texten att hänga samman och bli läsvärd?
Detta brottas jag med i det lilla formatet. Det brottas Eric Ericsson och Susanna Wallstén med i det stora formatet. De ska skriva historia. Alois Brunners historia. Men också flera länders efterkrigshistoria kopplade till denna mans öde och liv. Utifrån mängder av källor ska de bygga en berättelse som återger en sann bild av ett historiskt förlopp.
De väljer att inte skapa en konventionell sammanhållen berättelse. I stället hackar de sönder sin historia i fragment och delar. Och det har sina poänger. För genom Ericson och Wallsténs formval blir historieskrivning som genre synlig. ”Mannen i Damaskus” hade lätt kunnat bli en politisk thriller och en gastkramande bladvändare. Om författarna velat hade de genom ett drivande narrativ och genom ett hårt sållat val av källor kunnat vaska fram en historia vi känner igen och som kittlat oss många gånger. Historien om den gömda, onda nazisten som skyddas av stater och organisationer i ett storpolitiskt spel.
Nu är ”Mannen i Damaskus” något annat. En fragmentarisk historia. Ett djupdyk ner i trovärdiga källor, belagda sanningar, rykten och hörsägen. Fascinerande och otäckt. En påminnelse om hur världen handskats med arvet efter andra världskriget och nazismen. Och samtidigt ett formexempel som tydliggör historieberättandets strukturer och konventioner, samt effektivt blottlägger sättet ett narrativ formar innehåll.