Handlingen utspelas på demenshemmet Tallskuggan på svenska västkusten.
Strandberg använder exakt samma uppbyggnad i "Hemmet" som i "Färjan", sin första skräckroman som kom 2015: en liten samling människor fast på ett begränsat utrymme utan möjlighet att undkomma övernaturliga fasor som utvecklas mot crescendo.
Bakom bokens vardagsrutiner och skräck döljer sig större frågor. Dels den existentiella, ifall de döda finns någon annanstans och kanske kan återvända. Dels den om huruvida nära-döden-upplevelser och känslan av dödas närvaro bara är inbillning eller har mer hisnande förklaringar.
Som vanligt ger Strandberg nyanserade personporträtt.
Före detta knarkaren Joel, uppvuxen i en svensk småstad, har bott i Stockholm hela sitt vuxna liv. Så blir hans 72-åriga mamma Monika dement och han återvänder hem för att hjälpa henne. Då är han drogfri.
I hemstaden jobbar Nina på Tallskuggan. Som tonåringar drömde hon och Joel om att bli popstjärnor. Han gjorde musiken, hon skrev låttexterna. Sen gick allt åt fanders och de talades aldrig mer vid. Nu förenas de i kamp mot den demon som tagit Monika i besittning och driver andra gamla in i döden.
Strålande beskriver Mats Strandberg den ilska och hjälplöshet en anhörig kan känna när någon man älskar slutar att fungera i vardagen och det raseri som däms upp när ens närmaste inte tar sitt ansvar.
”Envisa käring. Ta dom förbannade pillren bara. Fattar du inte att jag försöker hjälpa dig?”, tänker Joel, där han är ensam med mamman medan hans bror åker till Spanien med fru och barn.
En svart fars, är hans berättelse om vardagen på Tallskuggan, befolkad av bräckliga, förvirrade åldringar som längtar efter sina döda.
Det är skickligt gjort, men jag säger som jag gjorde om "Färjan", jag är fel läsare för den här sortens litteratur. Jag tycker bara att det är fånigt när lampor börjar blinka och folk rids av onda varelser. Men som symbol för ångest och längtan och dåligt samvete köper jag Mats Strandbergs skräckinslag.