Paula Hawkins: I djupt vatten
I stället för att ha en eller flera huvudpersoner har Paula Hawkins, författaren till braksuccén "Kvinnan på tåget", en flod som nav i sin nya bok "I djupt vatten". Idén är inte dum – den är rent av djärv, och floden dränker både bildligt och bokstavligt människors liv och förhoppningar. Men utförandet brister.
I stället för en välskriven thriller möts läsaren här av ett rörigt och måttligt spännande upplägg med ett lite trist slut. Och berättarperspektiven är så många och svåra att hålla isär att man gång på gång tappar tråden. ”Superlativsjuka” brukar man prata om när det ena mer förhärligande adjektivet än det andra staplas på varandra i en enda långhyllningskör. Hawkins text har snarare drabbats av perspektivsjuka. (Massolit)
***
Tony Parson: Slaktaren i Highgate
De allra flesta tänker nog inte på Tony Parsons först och främst som deckarförfattare, men "Slaktaren i Highgate" är faktiskt Parsons andra roman med kriminalpolis Max Wolfe som problemlösande huvudperson.
Den här gången tar författaren oss med till ett mycket välbärgat område i London i närheten av Highgatekyrkogården. En hel familj har blivit mördad. Eller?
"Slaktaren från Highgate" är en tajt och välskriven deckare med osviklig miljökänsla, såväl när det gäller den fysiska Londonmiljön som det inre landskapet hos huvudpersonerna. (Bokfabriken)
***
Val McDermid: Det svarta nätet
Carol Jordan, känd för många thrillerläsare som ena halvan av Val McDermids radarpar Carol Jordan och Tony Hill, är tillbaka. Sin vana trogen smälter Jordan inte precis in lite diskret i bakgrunden, i stället åker hon dit för rattfylla, byter jobb, mår ohyggligt dåligt och jagar en seriemördare. Och allt detta mer eller mindre samtidigt.
Som så ofta hos McDermid är det hela lite distanserat men väldigt väl porträtterat. Nättroll, självmord och trasiga relationer utgör grunden i "Det svarta nätet", som är en riktigt otäck historia. (Alfabeta)
***
Christoffer Carlsson: Den tunna blå linjen
Det är inte ofta man blir ledsen över att en bokserie tar slut. Allt som oftast har ju serier en tendens att bli lite urvattnade, och man kanske snarare aktivt önskar att författaren slutat en, två eller rent av tre böcker tillbaka. Så icke med Christoffer Carlsson och hans serie om och med Leo Junker, som nu, med "Den tunna blå linjen", den fjärde boken i serien, avslutar densamma.
"Den tunna blå linjen" innehåller knappt någon action över huvud taget, allt sker i återblickar, tankar – och skrivbordsarbete. Jovisst, det hela låter dödligt trist. Men nu är det sista delen i serien om Leo Junker vi pratar om, så i stället för trist är det lyhört, sorgligt, intressant och oförutsägbart. I all sin enkelhet. (Piratförlaget)