Ett ödesår för Sverige

Ändå känns denna tid oerhört avlägsen. Det är svårt att föreställa sig att det högerparti som så småningom döpte om sig till Moderaterna den gången hade stor egen majoritet i riksdagens första kammare som resultat av ett valsystem som gav rika människor upp till 40 röster i kommunalvalen där också bolag hade rösträtt medan de som var för fattiga att betala skatt inte hade rösträtt alls.

Första kammaren var inte direkt folkvald utan valdes av landstingen. Det inslaget i systemet förstärkte högermajoriteten. Mycket riktigt var högern benhård motståndare till att avskaffa dessa rösträttsregler. Att helt avskaffa första kammaren var tydligen inte en tanke som något parti förordade. Det kom att dröja ytterligare 50 år innan det skedde.

Den koalitionsregering som bildats av liberaler och socialdemokrater i slutet av 1917 hade som sitt främsta syfte att genomföra en radikal rösträttsreform för att äntligen genomföra ett fullt ut demokratiskt styre i Sverige. I början av 1918 presenterade man därför två lagförslag. Det ena gav rösträtt åt kvinnorna. Det andra innebar en röst var för alla i kommunal- och landstingsval.

Bägge förslagen avslogs med stor majoritet i första kammaren medan den folkvalda andra kammaren röstade ja. Men nederlaget i första kammaren innebar att förslagen föll. Det var ett bittert nederlag. Men regeringen gav inte upp.

Ute i Europa fortsatte första världskriget med full kraft och i början av året med stora framgångar för den tyska armén. Sedan Lenins bolsjevikregeringen slutit fred med tyskarna kunde de med full kraft koncentrera sig på Västfronten. En tysk seger var också vad de flesta i högerkretsarna i Sverige hoppades på.

Men under sommaren 1918 vände krigslyckan sedan amerikanska trupper landstigit i Frankrike och gått in i kriget. Sverige stod utanför kriget, men drabbades ändå under de sista krigsåren av svår matbrist. I hungerns spår växte de revolutionära stämningarna. Dessa underblåstes ivrigt av vänstersocialisterna som brutit sig ut ur det socialdemokratiska partiet..

För Hjalmar Branting var det som skett i Ryssland något avskyvärt och han var fast besluten att fortsätta en fredlig kamp för demokrati. Detta betydde inte alls att han övergivit den socialistiska ideologin. Tvärtom, under detta år antog partiet sitt kanske mest socialistiska program någonsin.

Men liberaler och socialdemokrater förenades i en gemensam strävan att genomdriva en demokratisk rösträttsreform. Till slut skulle det lyckas – men därmed kom också liberaler och socialdemokrater att skiljas åt för som det verkar all framtid.

Om detta spännande år 1918 har Per T Ohlsson, politisk krönikör på Sydsvenskan och författare till bl a boken Svensk politik,skrivit en både underhållande och kunskapsrik bok. Han blandar skickligt stora och små händelser utan att någonsin tappa fokus på rösträttsstriden. Med välvalda citat ur riksdagsprotokoll, brev, dagböcker och tidningsartiklar belyser han de olika aktörernas ståndpunkter. Det är inte hans fel att högermän som Ernst Trygger för dagens läsare framstår som osannolikt reaktionära med sina predikningar om att kvinnans roll är i hemmet och att politisk rösträtt skulle skada både kvinnorna och landet.

Formellt fanns ingen möjlighet att genomdriva alla de nödvändiga rösträttsreformerna under 1918 därför att rösträtt för kvinnor innebar en grundlagsändring där beslut måste fattas av två lagtima riksdagar med val emellan och 1918 års riksdag hade ju redan sagt nej.

Men regeringen hittade en utväg. Man inkallade en urtima riksdag formellt för att besluta om dyrtidstillägg för statstjänstemän. Därefter utnyttjade man ett kryphål som gjorde det möjligt att komma tillbaka med en rösträttsreform för kommunalvalen. Samtidigt lade man fram ett principförslag om rösträtt för kvinnor.

Inom högern fanns starka stämningar för att hellre ta ett inbördeskrig än acceptera reformerna. Men kung Gustaf, annars inte känd för sin politiska klarsyn, insåg tidigare än högern att striden var förlorad. Nu gällde det att få en reform som bevarade monarkin. Det lyckliga slutet på året blev därför både en stor demokratisk reform och ett slut på det förödande världskriget.

Vem förtjänar främst äran av att ha fört reformerna i hamn? Det är inte tvivel om att den liberale statsministern Nils Edén var den främste spelaren. Men utan Hjalmar Brantings och hans partiledning stenhårda hållning i demokratifrågan samtidigt som klarade att kompromissa om monarkin hade låsningarnas kvarstått.

Det är verkligen inte första gången jag läst om dessa spännande händelser. Ändå kom jag att sträckläsa Per T Ohlssons bok. Det är ett gott betyg till författarens förmåga att levandegöra ett avgörande år i svensk historia.