Natur & Kultur
Alltsedan "Poltava" (1988) har Peter Englund i en lång följd av böcker berättat om vår historia. Hans perspektiv har sällan varit det vida och överblickande, utan desto oftare den enskilda människans mitt i, eller i periferin av, de stora skeendena. I verk som "Stridens skönhet och sorg", hittills tre böcker utgivna 2014–2015, om första världskriget, har han både inkännande och kunnigt tillämpat tekniken att skildra det stora genom det lilla, att genom detaljernas skärpa synliggöra helheten.
Det perspektivet går igen även i höstens bok. På samma gång liknar "Jag kommer ihåg" knappast någon bok jag tidigare läst. Dess första stycke lyder: "Jag kommer ihåg att jag länge var rädd för småkryp med långa ben, som harkrankar och jaktspindlar." I det sista, nummer 658, kommer författaren ihåg sin första utlösning. Däremellan ligger barndomen.
Peter Englund föddes i Boden 1957. Den här boken består helt enkelt av en serie fritt associerade minnesbilder, av allt från tv-program, gamla schlagers, till olika lekar och personer. Här finns till exempel en morfar som kunde stämma blod och en farfar som läste Caryl Chessmans "Dödscell 2455" och sedermera hängde sig i källaren. Jag är född två år senare i Småland, och min familjehistoria är jämförelsevis händelsefattig. Ändå är det så mycket jag känner igen i dessa hågkomster; däribland många saker som jag inte visste att jag faktiskt mindes.
Jag tror att det samma gäller för många, många av oss som växte upp under rekordåren på 1950- och 60-talen. Vi kommer ihåg de ödsliga långfredagarna då allt var stängt och stilla. Vi kommer ihåg Enid Blyton. Vi kommer ihåg V-jeans och Kalle Stropp och Grodan Boll och känslan av att lyftas upp ur ett badkar av en hand under vardera armen.
Vi minns, med Peter Englunds hjälp, hur det var att vara barn då.
Delarna kan tyckas triviala, och är det kanske också ibland. Men helheten de bildar – den är också historia.