Men också i hans berättelser i denna essäsamling med resor och fotografier från Brasilien, Schweiz, Palestina… liksom i hans indignation över krig, rasism, orättvisor, diskriminering, våld, grymhet och terror, varhelst i världen detta uppträder.
Han äger dessutom en sällsynt blandning av skärpa, integritet, humor och politisk klarsynthet och slagfärdighet. När man läser den här essäsamlingen känns han mer som hämtad från tidigt 1900-tal eller kanske samtida med Zola och vid läsningen hittar man därför inte förvånande omnämnande av och kopplingar till Sebald, Virginia Woolf eller Walter Benjamin. Men skenet bedrar, faktiskt började Cole skriva som författare i ett bloggprojekt där han skrev hela dagarna och efteråt erbjöds han kontrakt till sin första bok. Han han också fått många följare på Twitter med sin snärtiga, träffsäkert humoristiska stil.
I samlingen läser vi om samtal och möten med andra författare, essäer om fotografier, om politik, om förtrycket av svarta, om drönarattacker, om Gaza, om president Obamas valseger och boken är uppdelad i tre delar. "Läst”– där han skriver om egna favoriter; Tranströmer, V S Naipul, Derek Walcott och har ett samtal med Alexandar Hemon. "Sett” – med foto och konst i fokus och "På plats” där vi följer med på hans resor.
Det är intressant, inspirerande, underhållande, satiriskt, kunnigt, passionerat och övertygande. 55 essäer, 14 fotografier, ett förord och en epilog som fångar mig från början till slut. Ett mångbegåvat intellekt, en unik samtidsförfattare.