En typisk kulturman? Snarare en kulturslyngel skulle jag vilja säga.
I en sådans memoarer handlar det mesta förstås om livet som en enda lång fest. Är man bara snygg och kaxig så ordnar sig allt – vänner, fina kontakter, jobb, berömmelse. Och tjejer förstås.
Thommy Berggren alltså. Eller Tommy, borta är nu förnamnets h som han lade till när han som 14-åring jobbade i arkivet på Volvo.
Turerna har varit många kring boken – närmare 600 sidor med massor av foton. Från början stod journalisten Betty Skawonius som medförfattare. Hon har dragit det tunga lasset: research samt 600 timmar inspelade intervjuer och samtal. ”119 kapitel eller byggstenar” som Tommy sen tog befälet över själv.
Han är ju en utpräglat muntlig berättare och hans röst hörs verkligen i texten, på gott och ont. En del uddlösa historier får skyllas på göteborgsk pratglädje, liksom att det i skrift blir rätt töntigt när han till exempel härmar Ingmar Bergman med många ”fy fan” och ”serru”.
Bäst tycker jag om kapitlen från barndomen i 40-talets Masthugget. Pappa är välkänd socialdemokrat och ledare i Sjöfolksförbundet. Snäll även när han druckit. Mamma är kommunist och fabriksarbeterska, pratar mycket och sprider glädje.
Med pang på rödbetan-filosofi har Berggren sökt sig till vip-personer. Lika oförskräckt/självsäkert hutar han åt regissörsgenier på ett sätt som han själv inte skulle tolerera från en skådespelare: kräver att Alf Sjöberg ska hålla tyst under repetitionerna, säger ”Du sköter inte det här bra” till Ingmar Bergman som lämnat över till regiassistenten tre veckor före Europapremiären på ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”.
Mycket skryt och skvaller blir det, från Dramaten, svenska artistkretsar och en filmstjärnevärld där Tommy har vänner som Robert De Niro och Jack Nicholson och flirtar med Shirley MacLaine och Catherine Deneuve. Och mycket dricks det. ”Jag är fortfarande gravt bakfull” heter det till exempel när han ska provfilma för Bergmans ”Tystnaden”.
Alla kvinnorna i Tommys liv finns det här ingen anledning att uppehålla sig vid. Bara en typisk kommentar: ”… mitt hjärta hade brustit. Fast det glömde jag nästan bort efter ett tag” – efter skilsmässan från Ulla, hans stora kärlek.
En sorts kärlek handlar det även om i relationen till Bo Widerberg – som porträtteras fint. ”Kvarteret Korpen”, ”Elvira Madigan” och ”Joe Hill” ledde till Cannes och till Dramaten, där Tommy både gjort lysande rolltolkningar och agerat enfant terrible.
I Bergmans uppsättning av ”Lång dags färd mot natt” vill han också visa den yngre brodern Jims fysiska register: ”jag tänkte mig honom som ett sjölejon på cirkus, ett vattendjur i sågspån, torrlagd, infångad.” Jag hade gärna läst mer om hans rollarbete.
Större delen av det kapitlet handlar dock om en kraftmätning med Bergman där – ja, gissa vem som till slut får igenom sina idéer.
På 2000-talet har Tommy Berggren utvecklats till en av Sveriges intressantaste regissörer. Som sådan vill han själv i scenrummet ”pröva varenda stol med min egen röv och klura ut dom sceniska möjligheterna, kropparnas placering”.
”Fröken Julie” (2005) fick åskådarna att kippa efter andan, med ”Hemkomsten” (1993 och 2006) och ”Fastighetsskötaren” (2001) blev han vår främste Pinter-regissör. Andra uppsättningar onämnda men minnesvärda.
Otvivelaktigt har Tommy Berggren en sällsam förmåga att locka fram skådespeleriets djupdimensioner både ur sig själv och andra. Värt en annan sorts biografi än ”Tommy”.