Tiden är 1920-tal. I stugan vid havet har Elis lämnat en nyss död mor och en redlöst drucken far. I fickan har han familjens sparade slantar.
Nu reser han, med tåg så långt pengarna räcker och därefter med apostlahästarna, för att hämta hem storasystern Signe som brådstörtat och utan att säga adjö lämnade hemmet för en tid sedan. Utan Signe och utan mor, deras skratt och deras ljusa röster, har livet i stugan vid havet outhärdligt.
Men Signe, visar det sig, är inte alldeles pigg på att bli hemhämtad. Hon har redan vant sig vid det nya livet hos sin moster i tätorten, har fått nya vänner och vill börja arbeta på fabrik. För Elis blir hennes hållning ett svek mot deras gemensamma ursprung, en sorg och en stor ensamhet. Hans älskade syster har blivit en annan än den hon varit, än den han vill att hon ska förbli. Så blir "Någonstans brister himlen" både en stark skildring av en ung pojkes väg mot att på ett personligt plan förlika sig med förändring, och en skildring av ett helt samhälle i förändring, där det gamla och vana alltmer får ge vika för den nya tiden.
Med ett förtätat, skimrande språk skildrar Erika Olofsson Liljedahl naturen, vädret, havet och klipporna, allt sett med Elis ögon. Det är poetiskt och det är vackert, men någon gång en aning överarbetat; en bild för mycket. Enstaka stilbrott skorrar också här och var, som när Elis säger till Signe: "Du bara lämnade och for iväg." Det ensamma verbet "lämna" tror jag nog inte användes på det sättet på 1920-talet.
Men detta är dock anmärkningar i marginalen. I stort faller jag pladask för den här debuten, både dess miljöskildringar och dess inkännande och vältecknade personporträtt, som det av fiskargubben Einar och hans katt Katt, som Elis träffar på under sin resa söderut. Olofsson Liljedahl har gåvan att med få men väl valda ord förmedla känsla och atmosfär. Hon gör här en lika intressant som lovande romandebut.