Helen Simonsons andra roman, efter debuten med "Major Pettigrews sista chans" 2012, utspelar sig i den lilla staden Rye i Sussex, mestadels under sommaren 1914. Hit, till ett samhälle och en tid präglad av ringaktning av kvinnors värde och i synnerhet deras intellektuella förmågor kommer den unga lärarinnan Beatrice Nash för att undervisa en klass tämligen ointresserade gossar i latin.
Snart tar den lokala matriarken Agatha Kent henne under sina vingars skugga och introducerar henne i småstadens societetsliv. Samt även för sina båda unga syskonsöner; den charmige fast teatraliske Daniel som är – eller åtminstone vill bli – poet, och läkaren Hugh. I fonden mullrar krigsförberedelserna. Belgiska flyktingar anländer och stadens damer grips av extas när äntligen alla deras omsorger om krigets offer nu ska få ges ett konkret uttryck.
Dock finner de en smula besviket att de flesta av flyktingarna är tämligen bondska. Damerna hade önskat sig finare folk. Desto mera svärmar de kring den förfinade belgiske professorn som också anländer, och hans sköra dotter Celeste som blir inneboende hos Beatrice.
Kriget rycker närmare. Ingen av traktens unga män vill riskera att få den vita fjädern, symbolen för feghet, och snart har både Daniel och Hugh tagit värvning.
"Sommaren före kriget" är ett fint exempel på att lättillgänglig och underhållande läsning alls inte måste vara ytlig. Tvärtom har Helen Simonsons roman både ett starkt socialt patos och flera infallsvinklar; kvinnans ställning, romernas situation, det sociala spelet och intrigerna överklassen emellan.
Med mild ironi gestaltar hon hur välgörenhetsarbetet för krigets offer blir den nya statussymbolen för Ryes damer; välviljan är granne med trångsyntheten. Språket är fullt av liv och färg och emellanåt också av poesi. Särskilt stark är romanens sista del, när de värvades mer eller mindre romantiska föreställningar om kriget möter de verkliga fasorna i skyttegravarna i Frankrike.
Helen Simonson har skrivit en gripande berättelse från förkrigstidens England, präglad av såväl medkänsla som kvickhet. Två begrepp som inte behöver stå i motsats till varandra.