Han, hon och dem. Ingen träder fram. Ingen får namn. Alla är alla och ingen. Niklas Elmér vill tränga under skinnet på ett socialt spel. Han vill anonymisera personerna och personifiera rollerna. Rollerna vi spelar på den scen som kallas samhället.
Vi är i Stockholm, i universitetsmiljö. På en prestigeutbildning av något slag, men även detta höljs i dunkel. Huvudpersonen kämpar för att bli någon. Han vill bli accepterad i den mytiska Trojkan, de där som flyter ovanpå allt och alla. De som har kontakter. De som redan är ämnade till framgång och rikedom. En avgörande tentamen närmar sig. Ett avgörande om medlemskap i Trojkan närmar sig på samma gång. Tvivel och självförakt växer.
Grunden för en djuplodande psykologisk och sociologisk fiktiv studie är den rätta. Men Niklas Elmér når aldrig djupet. Han gömmer undan i stället för att skriva fram. Det kan vara ett effektivt sätt att aktivera läsaren att sätta fantasi och identifiering i rörelse. Men då måste det byggas engagemang, det måste finnas en värld eller historia för läsaren att förlora sig i. Något som är värt att fylla med egna erfarenheter och tankar. Det saknas i ”Trojkan”. Den är allt för distanserad och sval. En anonym bok om allt för anonyma människor.
.