Hon skriver enligt egen utsago långsamt, det är sju, åtta år mellan böckerna. Så är de inga hafsverk heller. Efter ”Backlash”, ”Ställd” och ”Den amerikanska mardrömmen” kommer nu ”Mörkrummet”. Den rör sig fram och tillbaka mellan nutid och, grovt sett, tiden för andra världskriget.
Just Faludi, som i hög grad fokuserat på könsstereotyper, har en far som (just han, en f d karlakarl) genomgår en könskorrigering vid 76 års ålder.
Det känns nästan regisserat. Hur som helst antar författaren att fadern – en dominant dubbelnatur – styrt henne mot ett arkeologiskt grävande efter vad som skapar människan, könet – ja, identitetens kärna.
Har pappan hela livet arbetat (som fotograf och filmare) med bilder, ”förbättrat” och ”maskat” dem, har dottern jobbat lika hårt med att blottlägga sidor av mänsklig natur och kultur.
Faderns metamorfos handlar i förstone mest om det yttre. Undflyende vad gäller det förgångna anstränger han sig nu mest för att nå den ”kvinnlighet” som i händerna på män ofta blir till karikatyr, lite av dragshow. Gå i högklackat hör till de uppgifter Stefánie (tidigare Steven och före det István) plågar sig igenom tills hon, i likhet med andra kvinnor, kallar det bekvämt.
Fadern har efter många år i USA återvänt till hemlandet Ungern dit Faludi reser för att lära känna Stefánie som också vill att dottern skriver en bok om henne.
Och vilken bok det blir: faderns öde vävs samman med Ungerns, Centraleuropas, Amerikas. Författaren griper över mycket men det går inte att värja sig mot hennes konster – nog är hon sin fars dotter, alltid. Envis och framhärdande väljer hon dock djupa vatten medan Stefánie med samma ihärdighet är den ytspringande skräddaren (insekten).
På dotterns fråga om innebörden i ordet identitet, svarar fadern: ”Det är det som samhället accepterar att man är”.
Faludi förvånas och irriteras över pappans vacklan mellan anpasslighet och jag-skiter-i-allt-mentalitet.
Vreden över en våldsam och frånvarande far sitter kvar i den tid som borta: författarens barndom. Men Stefánie vill inte ställas till svars, hon ser enbart framåt.
Det är nästan så att hennes envist ytliga bild till slut blir en identitet och med detta negativ till far framkallar Faludi alla möjliga frågor man kan ställa kring människoblivandet och -varandet.
I vår tid är folk rätt upptagna med att förmedla bilden av sig: ”Här sitter jag i London Eye” eller ”På grillen ligger en röding jag just fångat med händerna”.
Det är nästan som om Stefánies liv, eller Stevens, snarare, förebådar en högaktuell och retorisk fråga: är inte människan mer bild(be)satt än någonsin, än något annat?
Kanske är bokens anglicismer väl många, en del meningar väl snåriga. Nå. Faludi sitter i vilket fall som helst i stormens öga och målar ett veritabelt porträtt av människan, en tidsperiod och några särskilda platser.