Fårdagboken kallar han den. Liksom sin mer kända kollega, författaren Lennart Sjögren på Öland, gör han lågmäld litteratur mitt bland får och hagar.
Han börjar med att ge Horace Engdahl, en av dem han beundrat, en stjärnsmäll, sedan han hört att denne skulle ängslas ”för att bli ensam och betydelselös”. Lindéns kommentar är: ”Den som är rädd för att bli ensam har kanske aldrig haft riktigt sällskap, den som är rädd för betydelselöshet … Bä.”
Tänker man efter vad hans ord om ”riktigt sällskap” i just det här sammanhanget skulle kunna betyda, hisnar man.
Fårdagboken börjar en julidag och slutar i oktober året därpå. Då har man fått sig allt beskrivet från lamning till slakt.
Författaren var vegetarian i protest mot ”mördarindustrin” bakom köttproduktionen. Nu äter han lammkött. Men bara av djur han själv slaktat.
Man konfronteras med rymningsbenägna små baggar, som inte begriper att priset för deras äventyrslust är livhanken. Slakt är nämligen det som väntar ett bagglamm som lockar med sig sina mindre initiativrika kompisar på flykt.
Bokens jag, författaren själv får man antaga, har först bara tolv tackor och sexton lamm, men de håller honom fullt sysselsatt.
Det är härligt att följa hans kamp mot vatten som fryser, rymlingar och trilskande staketstolpar som vägrar stå upprätt i sina hål. Man kan förstå de Ronjaskrik han utstöter när han äntligen får stolphålen tillräckligt djupa. Och att han hoppas att ingen ”riktig bonde” hör honom.
Fårdagboken är en tunn liten volym, och ändå ger den mer än de flesta tegelstenar. Där klappar ett hjärta. Där finns en tanke. Och utan sentimentalitet beskrivs där ett förhållande mellan människa och djur som gör jorden till en plats där det känns meningsfullt att vara.
Det är flocken Axel Lindén relaterar till, inte de enskilda individerna. Men när ett klent litet lamm dukar under, och hackas av asfågel, anar man ändå hur berörd han blir.
Inte är det kött eller ull som är belöningen för denne fårskötare, utan själva åtagandet. ”Man behöver inte fundera på om man har ett tillräckligt innehållsrikt liv”, lyder kommentaren.
Boken slutar med hur verksamheten svällt och blivit inkomstbringande men därmed också dränerad på det där odefinierbara som ger glädje.
Ett är säkert: Axel Lindén lyckas påvisa att poesi finns också utanför diktböckerna. Han ser den överallt. Också i korpens rop över hans fårskock.