Det gäller också hans nya diktsamling "De andra trädgårdarna".
Nordligaste Öland är 86-årige Lennart Sjögrens hem och där har han levt sitt bondeliv parallellt med skrivandet. Grässtrået torkande i sensommarsolen, kvällens heta vindil, fladdermössens ”små ansikten mellan barn och dödskalle” finns omkring honom och blir byggstenar i hans dikt. Underbart fångar han kärlekens tyngd och flyktighet:
… som en het vindil om kvällen
kommer du att minnas mig
den gången jag kom dig nära
och du trodde på det omöjliga
Stillhet är annars det mest utmärkande för Lennart Sjögrens nya dikter, ett slags väntan mellan liv och död. I detta mellanrum finns ”de andra trädgårdarna”, de med rottrådar förankrade ”före och efter människans tid”. Han skriver:
Först när glömskan kommit för att inta sin plats
och död och liv fått nya betydelser
börjar ett annorlunda spirande
det svagt gyllne som föregår nermultnandet.
Döden och mysteriet är hos honom sammanlänkade. Han skildrar hur den fåkunniga människan befinner sig mitt i undret utan att se vad som pågår:
Den natten hon dog
från slangarna …
---
räcktes då inte i mörkret en hand
---
och de som sörjde och de som inte sörjde
visste inget om detta.
Med mild ironi håller Lennart Sjögren också fram den jordiska gradskala som gör att hägern ges högre poetiskt värde än kråkan tills ”vi tillsammans ingår i döden / där graderingarna förhoppningsvis upphör / och poesin äntligen blåser bort”.
Att läsa Lennart Sjögren är vila. Jag har sagt det förut och jag säger det igen att släktskapen mellan hans och Tomas Tranströmers poesi är uppenbar: samma ton, samma enkelhet, samma allvar.