Annorlunda inblick i nazismens brott

Kari Rosvall/Naomi Linehan: Barnet från ingenstans

Kari Rosvall, född 1944 i Norge. Efter krigsslutet kom hon till Sverige där hon adopterades av ett svenskt par i Malexander. Numera bor hon sedan många år i Irland.

Kari Rosvall, född 1944 i Norge. Efter krigsslutet kom hon till Sverige där hon adopterades av ett svenskt par i Malexander. Numera bor hon sedan många år i Irland.

Foto:

Bokrecension2016-02-03 11:20
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Övers: Kerstin Gårsjö

Libris förlag

Den fruktansvärda historien om Hitlers gaskamrar och mördandet av miljoner människor i anslutning till andra världskriget känner de allra flesta till, även om det, hårresande nog, också finns de som förnekar den. Andra av nazismens förbrytelser mot mänskligheten är mindre omtalade. Till dem hör Projekt Lebensborn, "Livskällan", om vilket Kari Rosvall i samarbete med journalisten Naomi Linehan berättar i vårens uppmärksammade dokumentär "Barnet från ingenstans".

Projekt Lebensborn var ett nazistiskt avelsprogram för människor som drevs av en av Adolf Hitlers allra närmaste män, Heinrich Himmler. Himmler var en entusiastisk före detta hönsfarmare som riktat in sig på att avla fram helt vita höns. Nu var hans uppgift i stället att skapa den ultimata ariska människorasen.

Tyska män, företrädelsevis ur elitgrupper så som Waffen SS, skulle befrukta unga och friska, blonda och blåögda kvinnor; helst tyska, men andra av god arisk typ, som norskor, dög också bra. Kort efter födseln togs sedan barnen ifrån mödrarna för att uppfostras i särskilda institutioner eller Lebensborn-hem. Enbart i det ockuperade Norge fanns som mest nio sådana.

Ett sådant barn var Kari Rosvall. När hon slutligen fick veta sanningen om sin tidigaste barndom var hon sextiofyra år. Hon hade vuxit upp hos en lantbrukarfamilj i Malexander, med en älskad pappa och en mera komplicerad relation till den kyligare mamman. Ganska tidigt fick hon veta att hon var adopterad från ett svenskt barnhem. Men varifrån kom hon, var var hon född? Ingen visste.

Som ung vuxen fick hon emellertid via svenska Röda Korset kontakt med sin biologiska mamma Åse i Oslo. Men återföreningen blev sval. Åse vägrade tala om det förgångna. Minst av allt ville hon tala om Karis tyska pappa.

Den första halvan av den här boken kan, tror jag, läsas som en ganska allmängiltig skildring av hur det är att växa upp som adoptivbarn. Med varm röst berättar Kari Rosvall om de dubbla känslorna av kärlek och lojalitet till adoptivföräldrarna, och den gnagande ovissheten. Hon får mig att på ett nytt sätt förstå vikten av att veta sina rötter och det hålrum, den inre tomhet, som uppstår när man faktiskt inte vet sitt biologiska ursprung.

Småningom kommer begreppet Lebensborn in i berättelsen och med det får den här dokumentären/självbiografin sitt historiska och ideologiska sammanhang. Den ger en annorlunda inblick i nazismens brott mot mänskligheten. Bland många personliga, vardagliga detaljer i berättelsen ges också en del verkligt bisarra, så som skildringen av det nazistiska dopet med svärandet av trohetsed till Hitler i spädbarnets namn.

"Barnet från ingenstans" handlar om det mödosamma hopfogandet av en livsberättelse och om den långa vägen till försoning och upprättelse. Rent språkligt har den sina brister; upprepningar, en viss överdriven pratighet, och en del översättningsmissar (boken gavs först ut i Irland under titeln "Nowhere's Child"). Men sin viktigaste mission har den som vittnesmål. Som sådant, och som skildring av två gripande kvinnoöden, Karis eget, och Åses, tror jag att den kommer att finna många läsare.

Läs mer om