Kjell Albin Abrahamson rapporterade i radio från ett Östeuropa där kommunismen inför allas ögon avslöjade sin oduglighet och där regimer som i årtionden hållit sina folk i förtryck vittrade sönder och försvann. Han dolde inte sin förtjusning över att en ideologi och ett system som han avskydde äntligen upplösts.
Men han såg som sin uppgift att oförtröttligt upplysa om allt elände som kommunismen ställt till med och han förföljde skoningslöst dem som deltagit i den kommunistiska lögnfabriken och de som aningslöst försvarat systemet.
I ett bokmanus som han lämnade ifrån sig bara ett par veckor före sin död i höstas gav han sig på kommunismens förgrundsfigur Vladimir Lenin. Förlaget har gjort hans minne en otjänst genom att ge ut den utan att rätta de småfel som det är varje redaktörs uppgift att upptäcka.
Boken är, som det mesta andra som Kjell Albin Abrahamson gav ifrån, sig full av slängar åt olika håll. Det gjorde sig bättre i det talade mediet, som var hans viktiga insats i livet, än i tryck.
Jag skulle gärna vilja rekommendera boken på grund av det antikommunistiska patos som drev Kjell Albin Abrahamson. Men jag tycker inte att det är någon riktigt bra bok. Den ger ingen sammanhängande bild av en man som mer eller mindre ensam förändrade Europas 1900-talshistoria. Vad vi får är glimtar av honom, alltsammans för att hamra in den helt säkert riktiga bilden av honom som en hänsynslös massmördare vars idéer blev förödande för hundratals miljoner människors liv.
Många på vänsterkanten vill tro att Lenin var en mycket klokare och människovänligare gestalt än sin efterträdare Josef Stalin. Det är den föreställningen som Abrahamson vill krossa. Tyvärr blir hans porträtt ganska osammanhängande och förmedlar knappast någon ny kunskap. Läsaren blir inte mycket klokare på Lenin av att läsa den här boken.
Det är synd för man får ändå veta tillräckligt för att förstå att Lenin var en mycket otäck människa.