Övers: Karin Andrae
Massolit förlag
Ingmar Bergman hade sina "dämoner", Churchill sin "svarta hund", och Sylvia Plath stoppade huvudet i gasugnen. Alla led de av depression, denna potentiellt dödliga sjukdom som varje år skördar hundratusentals liv i världen i form av självmord.
När britten Matt Haig drabbades 1999 var han tjugofyra år. Han bodde tillfälligt i Spanien och levde ett gott liv med flickvännen Andrea. Men en dag förvandlades hans tillvaro till ett levande helvete. Den förödande kombinationen depression + ångest, "som kokain och alkohol", hade slagit klorna i honom och släppte sedan inte taget på många månader – inte en timme, inte en minut, inte ens en sekund. Panikångesten red honom dag och natt. Vardagliga saker som att gå och köpa mjölk blev till en skärseld.
Vilka ord kan man använda för att beskriva sådana känslor? Jag tror att var och en som har försökt, eller ens tänkt tanken på att försöka, inser svårigheterna. Risken för att hamna med munnen full av slitna banaliteter är överhängande.
Och ändå har han skrivit den här boken, Matt Haig, och den är bra. Den kan, väldigt kortfattat, beskrivas som en handbok i att överleva och ta sig igenom ångest och depression, riktad både till de som själva är drabbade och de vars nära och kära är det.
Medan man läser står det allt mera klart att den här författaren verkligen är expert på sitt område. Trots sin genomgående lätta, kåserande berättarstil innehåller boken en del verkligt isande skildringar av själsligt mörker och dess kroppsliga verkningar.
Haig skildrar sin egen sjukdom ur ett retrospektiv (men återfall får han fortfarande) och samtidigt ger han ur sin erfarenhet handfasta tips till drabbade, ibland i form av listor: "Sådant som jag blir sämre av"; "Sådant som (ibland) gör mig bättre"), men också mera allmänna. Somt kan i förstone, för att anknyta till det ovan skrivna, tyckas vara klicheer. Men då ska man ha i minnet det insiktsfulla som Haig uttrycker i baksidestexten till "Skäl att fortsätta leva": "...eftersom de äldsta klicheerna förblir de sannaste. Tiden läker. Utsikten är aldrig bäst från dalgången. Det finns ett ljus i slutet av tunneln, även om vi inte kan se det..."
Så är det ju, faktiskt. Nästan alltid.