Finns det något pinsammare än att i unga år se en sexscen på tv tillsammans med sina föräldrar? Man sitter där i godan ro och ser en bra och spännande film som råkar sändas – när det plötsligt hettar till på skärmen, kläderna faller, det stönas och smeks och penetreras och ges oral tillfredsställelse.
Självklart finns det värre saker, men just den här upplevelsen är vi många i min generation som delar. När ämnet dyker upp i samtal brukar jag bjuda på historien om när jag och min mamma såg "The reader." Men anekdoten som får åhörarna att känna sekundärskam är den om när vi såg "Snygg, sexig och singel".
Sägas bör att jag trots min låga ålder (13 år) var ganska luttrad efter millennieskiftets amerikanska high school-filmer och romantiska komedier, men när Cameron Diaz rollfigur efter bara fem minuter brast ut i ett koreograferat sångnummer om vikten av att smeka mäns självförtroende genom att alltid säga att deras penis är för stor för att platsa i samtliga kroppsöppningar, då höll jag på att sjunka genom jorden.
Men den generation som växer upp nu kanske slipper dylika pinsamheter. Jag kom att tänka på det när en kollega berättade att han och hustrun sjasade ut ungarna när de skulle se ett nytt avsnitt av säsong två av HBO Max-serien "The White Lotus", i vilken naket och explicita sexscener förekommer i stora mängder.
I strömmandets tidevarv är vårt tv-tittande noga planerat. Vi vet på förhand vad vi ska se. Risken att överraskas är liten. Som en följd av detta tycks barnförbjudet och åldersgränser vara på väg att få en renässans. Förutom grundläggande fakta som speltid och produktionsår informeras vi som tittare även om åldersgränsen redan i presentationstexterna. De flesta stora strömningstjänsterna har därtill särskilda barnkonton. På SVT Play dyker det till och med upp en ruta som varnar ifall innehållet är olämpligt för barn.
Inte sagt att jag tror majoriteten föräldrar bryr sig, men det finns gott om ängsligt folk därute som byter ut ordet "smäll" mot "skäll" när de läser Elsa Beskow högt, som greppar sin barnaskara och rusar ut från teatersalongen när verkligheten kommer för nära – och som sjasar ut ungarna när det ska strömmas naket.
Men det förbjudna har som bekant en lockelse. Mina syskonbarn fnittrade till exempel högt åt Netflix-serie "Clark" under täcket efter läggdags. Är det då inte bättre att som förälder ta samtalet? Jämfört med många andra samtal framstår det om blommor och bin som enkelt. Dessutom är hela vårt samhälle fullt av sex och naket. Att då barnförbjuda just film och tv-serier på dessa grunder är som att förbjuda barn från att äta mörk choklad genom att kalla det "vuxengodis" men låta dem sätta i sig mängder av mjölkchoklad.
Barn ska skyddas – mot all typ av våld, skada och övergrepp som riktas mot deras person – och absolut, det finns tv-serier och filmer som barn helst inte ska se, bioaktuella slasher-filmen "Terrifier 2" är ett mycket bra exempel, liksom Pasolinis klassiker "Salò, eller Sodoms 120 dagar". Men att "skydda" barn från att se två vuxna människor sätta på varandra i samtycke är löjligt. Det kan vara pinsamt, men knappast skadligt.
Vad är det egentligen vi vill skydda barnen från när vi barnförbjuder sex och naket? Jag undrar om vi vuxna inte snarare vill skona oss själva från pinsamma stunder i tv-soffan. I sådana fall är det dags att växa upp.