Det är otursdagen fredag den trettonde när Fröken Elvis kickstartar den andra festivalkvällen. Gruppen är mest känd för att göra Elvis-låtar med svenska texter, men skriver numera även egna sånger. I ett rasande tempo levererar de till exempel ”In the ghetto”, Suspicous minds” och ”Devil in disguise” med träffsäkert fyndiga svenska texter. Mellansnacket är underhållande och får nästan lika stort utrymme som låtarna.
Tremannabandet Slowgold, med huvudpersonen Amanda Werne, förvandlar den uppsluppna stämningen till ett melankoliskt hypnotiskt drömlandskap. På scenen sjunger Amanda och spelar gitarr. Slowgold är sedan några år tillbaka en av Sveriges viktigaste grupper och har fått strålande recensioner för sina fem album. Musiken liknar inte någonting annat. Det är svårt att direkt hitta uppenbara referenser. När jag efter konserten pratar med Amanda om vilken musik hon inspirerats av så nämner hon bland annat den amerikanska duon Mazzy Star och Neil Young.
Hennes gitarrspel har ett klart vackert utdraget ljud och hennes röst är speciell. En recensent i tidskriften Gaffa skrev att ”när Amanda Werne viskar hörs det tydligare än ett primalskrik”. Musiken, rösten och texterna bildar en naturlig symbios. Hennes texter är poetiskt fragmentariska och lämnar stort utrymme till den som lyssnar. Raderna i låten ”Mod” som avslutar konserten är typiska: ”Samla ditt mod/inget finns då äntligen/utan mod/vad vore verkligheten”. Publiken är märkbart berörd. Det är svårt att stå emot Slowgold.
Kvällen fortsätter med Babben Larsson och Göran Fristorp. Finstämda visor blandas med Babben Larssons slagfärdiga stand up comedy. Eller sit down tragedy som hon själv säger. Deras framträdande är inte dåligt, men det känns ändå som ett eko från en tid som numera är långt borta. Jag får samma känsla när Dan Hylander & Ray Montana Band tar över scenen. Vi får hits som ”Svart Kaffe”,” Katalonien” och ”Skuggor”. Texterna kretsar kring kärlekens olika stadier och tillstånd. Ray Montana Band var en av 1980-talets riktigt stora grupper. Dan Hylander har fortfarande utstrålning och gruppen spelar låtarna med övertygelse. Men det låter tyvärr exakt som det gjorde för drygt 30 år sedan. Fast den här gången utan Py Bäckman.
Kvällen avslutas med Sabina Ddumba som omgående förflyttar oss till nutid. Hon räknas till en av Sveriges mest talangfulla artister och har förutsättningar att även slå igenom utomlands. Sabina har sjungit med Katy Perry, fått en rad utmärkelser och har ett skivkontrakt med Warner Brothers i USA. Under sin uppväxt i Fisksätra sjöng hon med Tensta Gospel Choir vilket fortfarande kan anas i hennes musik. På scenen är Sabina cool, självsäker och har en uppenbar karisma. Rösten är intensivt stark och hennes sångteknik imponerande. Musiken är en blandning av pop, soul och R&B. Sabina Ddumba har sju musiker bakom sig och samspelet mellan hennes röst och kören är bara så snyggt. Det här är musik som får mycket av dagens rockmusik att låta hopplöst traditionell.
Hon inleder konserten, iklädd en päls, med en cover på Eric Saades ”Manboy”. Sabinas kortfattade mellansnack är ibland svårt att uppfatta. Innan låten ”Damn good woman” peppar hon sig själv och alla andra kvinnor med att säga ”fy fan va bra jag är!” Knappt hälften av låtarna är hämtade från debutalbumet ”Homeward bound” som släpptes 2016. Sitt stora genombrott fick Sabina året efter i Tv-programet ”Så mycket bättre”. Publiken är till en början något avvaktande men när hon tolkar Uno Svenningssons låt ”Vågorna” från samma program har hon fått stora delar av publiken på sin sida. Under extranumren är det dans nedanför scenen.
Fredag den trettonde är en lyckodag för Visfestivalen. Det har varit en lång resa från ”Skepparn” Cervin spelning på den första festivalen 1966 till kvällens artister som Slowgold och Sabina Ddumba. Men nu har Visfestivalen uppdaterats och flyttat fram positionerna.