Sorg vänds till glädje i trivsam svensk transkomedi

Komedi

Titel: Dancing queens

Premiär: Visas nu på Netflix

I rollerna: Molly Nutley, Marie Göranzon, Claes Malmberg

Regi: Helena Bergström

Speltid: 111 min

Betyg: 3

Många tårar fälls innan filmens huvudperson, Dylan Pettersson (!), hamnar rätt i livet. Molly Nutley gör rollen med självklar pondus, rattar racerbåt mellan kobbar och skär och pratar med sturiga öbor med samma entusiasm. Men hon sörjer. Dylans mamma är död sedan något år tillbaka och hon lever tillsammans med pappa (Mattias Nordkvist) och mormor (Marie Göranzon) i den bohuslänska skärgården. Hon drömmer om att bli dansare som mamman, fast hon tvekar.

Så beger hon sig ändå till Göteborg för att söka dansjobb. Men i stället får hon ett städjobb på en nedgången dragklubb. Klubbens dansare med en bedagad och gnällig diva (Claes Malmberg) i täten försöker skapa en dragshow som ska slå världen med häpnad. Det går inget vidare.

Av en slump får showens koreograf (Fredrik Quinones) syn på städerskan när hon dansar med en mopp och sedan kan ni ana vartåt det barkar.

Det är dock inga nya sanningar som serveras. Filmen ligger tryggt i fåran som andra dragfilmer plöjt upp från "I hetaste laget" (1959) via "Tootsie" (1982) och "Priscilla" (1994). Fast till skillnad från dem handlar det denna gång om en tjej som måste bete sig som kille för att få jobb.

Dragartisterna skildras ömsint och de bär drösvis med paljetter och glittersmink när de showar. Dansen fungerar som ett kitt i filmen som annars är tämligen trivial – om än trivsam.