De två avslutande konserterna överskuggar allt annat som händer under fredagskvällen. Även om Julia Frejs svenska tolkning av Broder Daniels hyllade klassiker ”Shoreline” tindrar vackert under några minuter, så är det Kajsa Grytt och Magnus Carlson som äger festivalkvällen.
Kajsa Grytt inleder med en a cappellaversion av sången ”Hon” från albumet ”Historier från en väg” som hon spelade in med Malena Jönsson 1986. Under resten av konserten kompas hon av sonen Fabian Grytt. Kontrasten mellan Kajsas akustiska gitarr och Fabians elgitarr ger låtarna en snygg och luftig ljudbild. Nerven i hennes röst ger varje ord en stark betydelse. Kajsa använder effektivt den tystnad som finns i låtarna, hon vågar vila mellan textraderna. Det blir tydligt vilken bra låtskrivare hon är. Texterna är välformulerade med poetiska textrader som stannar kvar: ”Det är alltid den som dömer som har den längsta vägen hem.” Sånger från Kajsa Grytts lyckade samarbete med Malena Jönsson, blandas med material från hennes solokarriär. Höjdpunkten är versionen av ”Allt faller” som finns på hennes album ”En kvinna under påverkan” från 2011. Det är en nästintill perfekt rocklåt med en refräng som är lika överväldigande varje gång. ”Allt faller ner. Ja det är alltid samma sak. Men jag vill bara ha mer.” Kvällens version är lika intensiv som studioinspelningen. Jag har sett Kajsa Grytt live flera gånger i olika sammanhang, men så här bra har hon aldrig varit tidigare! Jag är övertygad om att hon känner sig ganska nöjd när hon lämnar scenen i sin svarta långa klänning.
Magnus Carlsons konsert är en omtumlande upplevelse. Han är en av våra främsta sångare och bakom sig har han ett sexmannaband som skulle kunna vara hämtade från Stax Records studio på 1960-talet. ”Vi kommer att spela ganska svängig musik” berättar Magnus som en programförklaring. Det är en underdrift. Musikerna spelar högt med en genuin soulkänsla. Med bland annat blås och en hammondorgel från Wurlitzer får bandet allt att svänga. Låtarna har instrumentala passager där bandet får stort utrymme. Det är flera i publiken som dansar spontant, följer takten med sina mobiltelefoner eller håller för öronen. Själv börjar jag nästan tro att Stegeholms slottsruin ska förvandlas till grus innan konserten är över. Magnus han en personlig soulröst. Storheten ligger i att han inte försöker att imitera någon av genrens stilbildande svarta sångare. Tempot sänks något när Magnus Carlson sjunger ”Eternal love” och Lisa Ekdahls ”Dom band som binder mig” från sitt soloalbum ”Den långa vägen hem”. Innan Magnus Carlsson framför ”Sommarlängtan” som är hans favoritlåt med Ted Gärdestad, säger han med glimten i ögat att ”eftersom det är en visfestival måste vi rätta in oss lite i ledet”.
Som extranummer får vi en låt som Magnus skrivit tillsammans med Lukas Moodysson för 15 år sedan. Texten är baserad på en dikt av Lukas Moodysson. Det är en gripande text där Magnus flera gånger upprepar ”Varför är jag här? Jag vet inte varför jag är här.” Innan sista numret är det någon i publiken som lämnar Pelle Karlssons ”gröna LP-skiva” till Magnus för att ta en bild. Antagligen är det ännu ett bidrag till Facebook-gruppen ”Jag har skådat Pelle Karlsson”. Kvällen avslutas med att Magnus dansar runt på scenen och sjunger ”Jag älskar kärleken”. Musik blir sällan så mycket bättre än så här.