Mamma, pappa och flera släktingar och bekanta var redan medlemmar, och det var i logen man träffades, så det föll sig liksom naturligt för den mycket unge Sven-Olof att gå med också han.
– Då under några år under uppväxten lärde jag mig allt om föreningsarbete och föreningsliv, säger han.
Logen är lika med nykterhetsrörelsen IOGT-NTO – en sammanslutning han så småningom valde att lämna.
Sedan dess har han varit mer eller mindre aktiv i en lång rad föreningar. Däribland i Glapack, som både är en orkester och en förening samt i Västerviks Folkdanslag, Tjust Spelmanslag, Ankarsrums Hembygdsförening, Hjorted kyrkokör och Västerviks Riksteaterförening.
Förra veckan kunde vi berätta att Sven-Olof efter hela 29 år som ordförande i nyss nämnda Västerviks Riksteaterförening i vår valt att lämna uppdraget.
– Att jag varit ordförande i föreningen så här länge beror på att vi har haft svårt att hitta någon annan som velat ta på sig rollen. Men egentligen tycker jag inte att det är bra att sitta så länge på en föreningspost. Med jämna mellanrum behöver nya personer komma in som kan bidra med nya idéer och tankar, det är viktigt för vitaliteten, menar han.
Nåväl.
– Det har varit väldigt roligt och givande att vara ordförande i teaterföreningen, säger Sven-Olof Nilsson, vilket förstås är en viktig anledning till att han trots allt ställt upp för föreningen under så många år.
Engagemanget har gett honom möjlighet att uppleva väldigt mycket teater inte minst.
Nu lämnar han inte föreningen helt och hållet, utan blir kvar i styrelsen under ytterligare ett par år. Men på ordförandeposten har han ersatts av Torgil Höckergård som valdes av medlemmarna i samband med föreningens årsmöte den 18 mars.
Intresset för teater och scenkonst har funnits där sedan barndomen, förklarar Sven-Olof Nilsson.
Faktum är att han minns precis när det uppstod. Året var 1955, och bruksorten Ankarsrum firade 300 år. En rad evenemang och aktiviteter utöver det vanliga arrangerades i samhället under jubileumsåret.
– Bland annat en massa teater. Efter jubileet skaffade jag mig abonnemang på Folkets hus så att jag kunde gå på allt som kom till Ankarsrum och det var ganska mycket på den här tiden, allt från teaterföreställningar till operetter.
– Den föreställning jag minns tydligast från ungdomsåren var en uppsättning av ”Pygmalion”, en pjäs av George Bernard Shaw. Vår klass från dåvarande läroverket var och såg den. Det var en skolteaterföreställning. Varför den gjorde så pass stort intryck på mig vet jag faktiskt inte riktigt men jag minns den i alla fall.
Dessutom medverkade hans äldre bröder i ett revygäng, Brazil & Co, som imponerade på Sven-Olof.
För egen del har han däremot aldrig närt någon dröm om, eller längtan efter, att stå på scenen. Hans sätt att uttrycka sig blev genom musik och folkdans – intressen som till slut förde honom ut på scenen i alla fall. Spela gitarr lärde han sig under skolåren och fiol och nyckelharpa lärde han sig inledningsvis på egen hand. Så småningom började han att ta lektioner och fick lära om efter konstens alla regler. Som vuxen studerade han på Spelmanslinjen i Malung och utbildade sig till pedagog i folklig dans vid folkhögskolan på Väddö.
Många teaterföreställningar har han som sagt haft chans att se genom åren och det är svårt att välja ut någon favoritföreställning.
– Men det finns en teatergrupp som jag verkligen älskar, och det är 123 Schtunk. De bjuder på improviserad teater där allt kan hända. Jag glömmer aldrig först gången jag såg dem. Det var en Riksteaterföreställning i Stockholm och Morgan Alling som var med i ensemblen då kom springande naken upp på scenen. Jag trodde först att det var någon galning ur publiken.
– En annan teaterupplevelse som jag minns väl, och som vi tog hit till Västervik, är Lo Kauppis enmansföreställning ”Bergsprängardottern som exploderade”. Det är nog faktiskt den föreställning som gjort djupast intryck på mig.
Boken bygger på Kauppis självbiografi med samma namn. I den berättas om en hård uppväxt, och en självdestruktiv ungdomstid, med en försupen pappa och en mamma som försöker hålla ihop sig själv och familjen.
– Ett annat roligt minne som sticker ut var när en busslast Dramatenskådespelare kom till Västervik, bland dem Börje Ahlstedt.
– Folkets hus hade byggts om och det var dags för nyinvigning. Skådespelaren Carl Gustaf Lindstedt skulle besöka oss i samband med öppningen, men så dog han sorgligt nog veckan innan. Det var då hans kollegor packade in sig i en buss och kom till oss för att vara med på invigningen. Det var fint och det kom förstås massor av folk, säger Sven-Olof Nilsson.
Framöver önskar Sven-Olof bland annat att få hit ”kyrktornsdansarna” Claudine Ulrich och Nelson Rodriguez-Smith, en duo som kallar sig Sardine Sauvage. Hängandes i linor spelar de upp en dansduett där två älskande endast kan träffas vid en viss tidpunkt. De har uppträtt såväl i Sverige som utomlands flera gånger med sin föreställning ”Rendez-vous”. Föreställningen har bland annat visats på Helga Trefaldighets kyrktorn i Uppsala.
– Det vore en dröm att få hit dem och de har också sagt att de gärna kommer till Västervik. De är helt fantastiska, säger Sven-Olof Nilsson.
Han tror på föreningens framtid. Medlemstalet har legat någorlunda stadigt under de 30 år som Sven-Olof själv varit aktiv.
– I dag har vi 212 medlemmar och när vi var som störst under 2000-talets början, efter att allmänt medlemskap införts av Riksteatern, hade vi mellan 240 och 250 medlemmar.
– Just nu är den största utmaningen konkurrensen från Bostadsbolaget som tar arrangemang till Västerviks teater och konferens (Stadsteatern). Vi har till exempel vår nästa programpunkt den 30 mars, musikföreställningen "Sånger från en inställd skilsmässa", och direkt kvällen efter har Bostadsbolaget lagt ett annat publikdragande arrangemang med Svante Thuresson. Det tycker jag är synd. Det här är ju program som riktar sig till samma målgrupp och jag tror inte att så många går till Stadsteatern två kvällar i rad. Det har man nog varken tid till eller råd med. Konkurrensen är ju fri, men vi efterlyser ändå mer samarbete mellan alla arrangörer i Västervik.
Nästa år fyller Västerviks Riksteaterförening 60 år – ett jubileum som naturligtvis inte kommer att gå obemärkt förbi.