Solen skiner över Västervik. Jag går in genom trädgården hos Ann-Catrine Stalebrant och blir välkomnad med en rundvandring. I trädgården syns flera av hennes konstverk. Från ett träd hänger de alster som hon bidragit med till utställningarna som Tjustbygdens konstgrupp anordnar i Stadsparken. Om årets alster kommer få en plats i trädgården är ännu oklart, eftersom de satsat på en gemensam skapelse denna gång.
– Ett förslag är att vi delar den i tio delar, så får alla varsin del, säger hon.
Till dem som eventuellt missat det färggranna konstverket i Stadsparken är min rekommendation att gå dit, genast.
När vi kliver in genom dörren berättar Ann-Catrine att huset är från 1912.
– Vi vill behålla den gamla stilen, säger hon och pekar på ett fönster som exempel.
Intresset för konst syns också inne i huset.
– Det är mest konst från lokala konstnärer, jag är bekant med många av dem, så det är kul att ha deras konst hemma.
Vännerna och familjen har en viktig plats i hennes liv.
Lusten att skapa har följt Ann-Catrine genom hela livet. När hon gick i första klass blev bildlektionerna en favoritstund.
– Jag fick också uppmärksamhet för teckningarna jag målade, det tror jag påverkade mig mycket, berättar hon.
Vad som hade hänt utan bildlektionerna i skolan har hon funderat en del på.
– Min lärare tyckte att jag skulle skriva med höger hand och det var inga problem när jag skrev, men på bildlektionerna använde jag vänster hand. Jag vet inte vad som hade hänt om jag inte hade fått använda vänster hand då. Jag har tänkt många gånger att jag nog hade blivit hämmad i mitt skapande då.
Stram och abstrakt, så beskriver Ann-Catrine sin konst idag. Hon blandar sällan många färger med varandra, däremot blandar hon gärna olika tekniker med varandra. Sömnad, målning, aluminiumväv, skinn, metall... Ann-Catrines kreativitet har många vägar att gå på.
– Jag vill ständigt lära mig mer!
När vi pratar om konstprojekt som betytt mycket kommer vi flera gånger in på hennes installation vid Hermanstorp – VägVisare Västervik. Det var Tjustbygdens konstgrupp som fick i uppgift att skapa något, de som ville kom med förslag och det var alltså Ann-Catrines verk som valdes.
– Det blev ett jätteprojekt! Jag visste inte från början hur jag skulle lösa det, men med hjälp av min man Bo löstes det tekniska.
Tanken var att konstverket vid Hermanstorp skulle stå i ett år, nu har det snart gått tio år.
– Det är roligt! Men det är tråkigt att det är trasigt nu, jag hoppas att kommunen tar tag i att fixa det.
Kreativiteten har även funnits med Ann-Catrine under yrkesbanan. Hennes allra första jobb var som mentalskötare på Norra sjukhuset.
– Det var inte min grej. Jag sökte mig till lasarettet istället och där kom jag underfund med att jag vill jobba med arbetsterapi.
Hon utbildade sig till arbetsterapeut och har ofta använt skapande som ett sätt att rehabilitera. Hennes sista jobb innan pensionen var på fängelset. Hur hon hamnade där beskriver hon som en slump. Det började med en fråga om hon ville hjälpa klienterna att sy gardiner till sina rum. Svaret blev ja och snart syddes det för fullt på fängelset.
– Under tiden hittade jag på andra grejer att sy med klienterna, till exempel nallar till deras barn.
Eftersom detta lyckades bra blev hon erbjuden en anställning för att bygga upp en syverkstad på fängelset.
– Det är häftigt att vi inte vet vad som lurar bakom hörnet, det gäller bara att våga titta bakom hörnet. Ta chanserna när de kommer.