Det är inte helt problemfritt för oss på tidningen att skriva om vänner och gamla arbetskamrater. Undertecknad har arbetat med Tor under många år. Eva Johansson, som har skrivit texten, är också en tidigare arbetskamrat. Hon gör fortfarande inhopp på redaktionen då och då. I dag sitter hon två meter ifrån mig när jag skriver dessa rader.
Men jag kan med gott samvete och utan att rodna det minsta lova er att de kommande lovorden kring boken inte har ett smack med vänskapskorruption att göra.Tors bok är en lysande dokumentation av en tid som en gång var. Han har med kameran, som pressfotograf, befunnit sig i händelsernas centrum. När saker av vikt hände var tidningen och Tor på plats och berättade.
Vi är övertygade om att många kommer att le igenkännande och minnas; när Göteborgstrålare samlades vid Skeppsbron, när rederi Ragnes fastighet och VAIS klubbhus brann ner, när affärslivet blomstrade i Johannesdal, när snöstormar lamslog Västervik på 80-talet, när fartyg fortfarande lade till vid "Stickan" för att lasta tändstickor och mycket, mycket mer.
Undertecknad har fastnat lite extra för bilderna från gamla norr. Det är nog svårt för yngre läsare att förstå hur stort förfallet och misären var. Det för tankarna till ett fattig-Sverige som känns väldigt avlägset och var nog i allt väsentligt redan borta då. Detta har Tor fångat med sin kamera på ett alldeles utmärkt vis.
När Tor Wiklund började på tidningen 1961 var han VT:s första "riktiga" fotograf. Tidigare hade reportrarna tagit "kort". Ibland hjälpte Walter Johansson på Walters Foto tidningen med mer kvalificerade uppdrag.
Tors fotokarriär började med en liten lådkamera, som hans syster vunnit på lotteri. Hon var inte intresserad och storebror tog hand om kameran. Det var med den kameran han tog den första bilden som publicerades i Västerviks-Tidningen. Tor var 16 år och såg från köksfönstret hemma i Falerum hur tegelbruket stod i lågor. Året var 1954 och han tjänade några tior. Det blev med tiden fler bilder från ynglingen i Falerum. När han tagit realen började han jobba hos Foto-Rune i Valdemarsvik. Efter lumpen fortsatte han hos IP-foto i Gamleby innan han kom till tidningen.
– Jag hade nog tänkt bli radiotelegrafist egentligen. Men med facit i hand inser jag att jag aldrig hade klarat det.
På den tiden fanns de flesta sådana jobb till sjöss och Tor blir lätt sjösjuk. När Lennart Nilsson erbjöd honom att följa med på M/S Ragne för att dokumentera en resa på De Stora Sjöarna mellan USA och Kanada var han tvungen att tacka nej.
– Jag har aldrig klarat en sådan resa, säger Tor Wiklund.
Tor vet inte hur många bilder han kan ha tagit för tidningens räkning. Men det är åtskilliga. I boken finns även bilder av mer privat karaktär.
– Det är formgivaren och förläggaren Niklas Wrångberg som gjort urvalet. Även om jag tycker bilderna är bra så hade jag nog inte tagit med dem själv, säger Tor Wiklund.
En bild på Agnetha Fältskog från 1969 är värd en egen liten mässa. En dag ringde den välkände musikförläggaren "Stickan" Andersson. Han ville att Tor skulle ta en omslagsbild till Agnetha Fältskogs andra skiva.
– Hon finns på Slottsholmen nu, sa "Stickan" Andersson.
Tor åkte i väg i god tid. Bilden skulle nämligen tas med en soldnedgång i bakgrunden. När Tor hittade Agnetha Fältskog inne i restaurangen var hon inte speciellt intresserad. Han fick gå in och stöta på flera gånger innan hon motvilligt kom ut och poserade. Tor var rädd att solen skulle gå ner innan han fått sin bild. Han lyckades få en bra bild med en vacker solnedgång strax innan solen försvann.