I sin första bok, självbiografin ”Oönskad”, berättade hon om en barndom präglad av en mamma som inte ville ha henne. Därefter har hon skrivit om att vara anhörig till en missbrukare, ”Dom som ingen ser”, och om erfarenheterna av att drabbas av cancersjukdom, ”Jag tänker inte dö av cancer”.
Ämnena varierar med andra ord, men de har alltid tyngd. Monique skriver om sådant som berör henne själv och känns angeläget.
Den senaste boken ”Mitt namn är Doina” behandlar temat trafficking och bygger på tre verkliga livsöden.
För tre år sedan reste Monique till Moldavien – ett av Europas fattigaste länder – för att hälsa på ett barnbarn som under ett års tid vistades där.
– Han arbetade på ett hem för gatuhundar, berättar hon.
Genom en svensk journalist, bekant till barnbarnet, fick hon kontakt med tre unga kvinnor som alla varit utsatta för trafficking – i Sverige – men som på olika vis lyckats fly från sina förtryckare och så småningom kunnat återvända till hemlandet.
– En av flickorna hette Doina och det är hennes namn jag lånat för berättelsen.
Just Doina, som det gått bäst för av de tre, fick hjälp av en uppmärksam granne att fly från sin hallick tillbaka hem till sin mamma.
– Människohandel förekommer överallt, till och med i Västervik, säger Monique.
Hon hoppas att boken kan bli en ögonöppnare för dem som behöver en sådan.
– Vi har det så otroligt bra i Sverige och klagar ofta på saker i onödan kan jag tycka.
I många fall märker man inte av de hemskheter som kan pågå alldeles i ens egen närhet.
– Jag tycker att det är viktigt att vara observant på sin omgivning, att man vågar lägga sig i när man misstänker att något är fel, det vill säga när man misstänker att människor far illa.
Det var just vad en granne till Doina gjorde, en kvinna som bodde i samma hyreshus som det där Doina för det mesta hölls instängd.
Sakta men säkert byggdes ett ömsesidigt förtroende upp mellan de två, och grannkvinnan hjälpte till slut Doina att undfly sina plågoandar.
Monique skriver sina böcker för hand.
– Jag skaffade faktiskt en dator och provade att jobba så, men det fungerade inte alls för mig. Jag fick köra med pekfingervalsen och tyckte att jag tappade flödet i skrivandet. Jag gav bort datorn till en man som just muckat från fängelset och inte hade råd att själv köpa dator. Han blev jätteglad.
Monique har rest mycket genom åren och har även bott på flera olika platser både i Sverige och utomlands, bland annat i Frankrike och Tunisien. Följaktligen har hon också träffat på många olika slags människor.
– Jag dras på något vis till personer som på ett eller annat sätt är speciella, lite udda, säger hon.
Överhuvudtaget intresserar hon sig mycket för människor och deras erfarenheter.
Nästa bokprojekt har arbetsnamnet ”Möten i livet” och handlar just om spännande människor och möten.