Det finns musik som skapas med höga ambitioner, och som kräver koncentration och hängivenhet av lyssnarna. Och så finns den musik som Västerviksbandet Kaféorkestern spelar...
– Ni är ni välkomna att äta, trivas och lyssna om ni vill, säger kapellmästaren Leif Nilsson anspråkslöst när han presenterar sig och resten av orkestern för publiken i stora salen på slottet.
Kaféorkestern återupplivar nämligen forna tiders bakgrundsmusik. För att få bilden ska man försöka tänka sig ett kafé i Wien någon gång i slutet på 1800-talet, eller första halvan av 1900-talet. Vid borden sitter gästerna och avnjuter läckra bakverk och skvallrar. I ett hörn sitter en liten orkester och spelar bakgrundsmusik.
Musiken kallades för "schrammelmusik" efter bröderna Josef och Johann Schrammel, som var stilbildare. De skrev korta lättsamma stycken.
– Tänk dig filmen "Tredje mannen" och ledmotivet därifrån. Det är ett sådant stycke, säger Leif Nilsson.
Inte sällan var orkestern en trio, ibland en kvartett. Västerviksgänget är mer manstarkt än så med fem medlemmar: Leif Nilsson, dragspel, Pia Sjöholm, tvärflöjt, Susanna Johansson, klarinett, Lars Nilsson, gitarr och Sten Hallberg, bas.
– Än så länge har det varit ganska lugnt med spelningar, men vi har bland annat spelat på Tillväxtdagen förra våren, berättar Leif Nilsson.
Att de fastnade för denna musikgenré som numera är lite bortglömd har de Leif Nilssons farbror Nils Nilsson att tacka för.
– Han har 65 år som underhållningsmusiker bakom sig, berättar Leif Nilsson.
Meritlistan för pianisten är lång, inte minst som pianist i olika TV-orkestrar. Han var till exempel kapellmästare i kaféprogrammet "Sveriges Magasin" på 70-talet.
Nils Nilsson berättar hur det var när han började studera i Stockholm på 50-talet.
– Då fanns det levande musik överallt.
Vid sidan av studierna spelade han med olika orkestrar på restauranger och nöjesställen.
– På restaurangerna fanns det som regel en trio, med piano, cello och violin, som spelade bakgrundsmusik. Men så blev tiderna för restaurangerna hårdare. Först sparade man bort cellon, så försvann violinen och kvar fanns det som kallades för barpianist, berättar Nils Nilsson.
Att den här typen av underhållningsmusik försvann kan ha haft ytterligare en förklaring tror han:
– Folk ville nog ha något nytt. Det här var musik som hade rötterna i det sena 1800-talet.
Men numera finns alltså chansen att då och då, genom Kaféorkestern, göra en tidsresa och få ett musikaliskt tillskott till kaffet och kakan i Västervik.