När jag nästan läst ut den här boken lyssnar jag på en intervju med författaren i min poddradio. Han blir intervjuad i Lundströms bokradio i P1 och under intervjun faller han i gråt när han talar om sin döda syster. Och jag känner hur jag själv nästan rörs till tårar av hans sorg.
I både denna nya bok och i den tidigare är han extremt ärlig och öppen. Han räds varken smärta eller sorg, trots att det handlar om hans egen familj. Det är starkt gjort att vara så utlämnande, och det förtjänar både respekt och omtanke från läsaren.
Boken "Bara de riktiga orden" handlar om Erik Wijks mamma Ulla Wijk. Arbetet med att skriva boken började han en tid efter hennes död 2010. Året innan hade hans bok om pappan Olof Wijk kommit ut, även den efter huvudpersonens död.
Att skriva böcker om sina båda föräldrar måste ha inneburit stora svårigheter. De är så gripande och ärliga, och talar till både hjärta och intellekt. Det är böcker som inte lämnar mig efter läsningen utan stannar kvar länge.
Olof Wijk kom från en rik Göteborgsfamilj, Ulla Wijk från en medelklassfamilj som förlorat sitt välstånd när hon var barn. Ganska snart efter giftermålet i början av 60-talet föds dottern Katarina. Ungefär samtidigt får Olof Wijk tag i en bok av Swedenborg och börjar läsa, och blir som bortbytt. Oförstående för sin familj, grym och elak. Han blir till slut en enstöring i ett torp i skogen.
Förhållandet till sin tidigare make präglar länge Ulla Wijks liv, på flera olika sätt.
Erik Wijk har delat in sin bok i fyra delar. Först hans egen berättelse utifrån hans perspektiv som son, sedan en mer formell biografisk del om mamman. I tredje delen får vi lära känna Ulla Wijk genom hennes dagboksanteckningar och brev. Den fjärde delen är en analys och reflektion om hennes liv.
Det fungerar alldeles utmärkt, och ger en rik bild av henne, en mångsidig bild där både det goda och det mindre goda speglas.
Författaren vänder och vrider på detaljerna, försöker se dem från olika håll, varken försköna eller tillrättalägga. Åtminstone uppfattar jag det så.
En stor ömhet vilar över berättelsen, och får mig att fundera över hur jag skulle skriva om min egen mor eller hur mina söner skulle skriva om mig.
Boken är både personlig och privat, men tappar aldrig sin allmängiltighet. Det handlar om livet och hur vi handskas med det. "Ju mer jag försöker komma åt kärnan i min mamma desto mer undflyende blir hon som individ. Allt det speciella och karaktäristiska hos henne visar sig i hög grad vara något allmänmänskligt" konstaterar Erik Wijk i slutet av boken.