Han har fullt upp med en ny tv-serie, så tiden vill inte räcka till för regissören och producenten Øystein Karlsen. En telefonintervju om den nya dokumentären är svårt att få till, däremot funkar mejl.
Varför en dokumentär om Lars Winnerbäck?– Extremt många människor känner att han berättar just deras historia, att han beskriver deras liv och sätter ord på känslor som de trodde att de var ensamma om. Det finns en innerlighet i publikens sätt att tolka texterna. Att få berätta Winnerbäcks historia för alla de här människorna är en fin utgångspunkt för en film. Det är så klart också intressant att folk, trots hans enorma popularitet i Norden, vet ganska lite om honom, förutom det de ser på scenen och läser in i texterna. Att han dessutom är genomtänkt, analytisk och livserfaren gör att filmen får fler skikt än bara det som berättar om hans liv. Bitvis handlar det också om oss som generation.
Träffades ni genom ”Dag”, eller kände ni varandra tidigare?– Lars skrev musik till min första film, "Fuck up", och var dessutom med som skådespelare i vår tv-serie "Dag". Han skrev faktiskt "Ett slags liv" som titellåt till filmen, men den bytte namn under arbetets gång. Nu kunde vi göra en film till hans sång, istället för tvärtom.
Winnerbäck är väldigt privat som person, fick du övertala honom om att vara med?– Han firar ju 20 år som artist, och jag tror att det fanns en önskan från hans skivbolag och management att det borde markeras på något vis. Vi började prata löst om en dokumentär, och efter det fick projektet något av sitt eget liv. För de flesta skulle det nog kännas väldigt märkligt om ens liv skulle bli en dokumentär, jag hade i alla fall känt så, och det har nog Winnerbäck också gjort bitvis, men han har varit en dröm att jobba med hela vägen. Filmen visar definitivt en Winnerbäck som den breda publiken inte sett förut. Vi kommer mycket närmare den han verkligen är, än den han ofta porträtteras som, tänker jag.
Vad har varit svårt under inspelningen?– Det vanskliga med dokumentärer, i motsats till fiktion, som jag har mest erfarenhet av, är ju att man inte kan skriva historien i förväg. Den måste hitta sin egen väg. Om man har bestämt sig för hur sanningen ser ut innan man börjar, så är det stor risk att filmen i slutänden inte alls blir sann. Så det tar extremt mycket tid. Inte minst i klipprummet. Vi spelade in under litet mer än ett år, och klippte kontinuerligt i stort sett hela tiden.
Vad har varit lätt?– Definitivt själva inspelningarna, oavsett om det är scener med Lars som berättare, om han blir intervjuad, eller om det handlar om konsertupptagningar. När man vet vad man är ute efter så är den biten lättast, roligast och mest belönande. Man känner att man skapar något som ingen har sett förut, och det är, för mig i alla fall, lika roligt nu som för 15 år sedan när jag började göra film.
Har Winnerbäck haft synpunkter på filmens innehåll?– Han har fått se det han vill efterhand, men har inte haft några synpunkter på vad som får, eller inte får, berättas. Jag hoppas att det beror på att han litar på det vi gör, annars hade han förhoppningsvis inte sagt ja till projektet över huvudtaget. Det är väl närmast en förutsättning också. Filmen ger ju vår bild av honom under ett år, inte hans egen bild av sig själv.
Vad tycker han om filmen?Haha. . . Det får du fråga honom om . . .
Har "Ett slags liv" en publik i Norge också, eller är den främst riktad till en svensk publik?– Den har definitivt en publik på båda sidor av gränsen. Under de senaste 6–7 åren tror jag nog att han har blivit lika stor i Norge som i Sverige. Konserterna är i stort sett utsålda här som där.
Vad har du för förhållande till Lars Winnerbäcks musik?– Jag hade en relation till musiken långt innan jag mötte honom. Jag är från Halden, som ju ligger ett stenkast från svenska gränsen, och växte upp med svensk musik och kultur generellt. En överraskande stor del av min skivsamling består av svenska artister. Winnerbäck började jag lyssna på när han gav ut "Söndermarken", så jag var ganska sent ute, men köpte alla de andra skivorna veckan efter.
Favoritlåt?– Det har skiftat. Just nu kan jag inte riktigt tänka så. När jag hör någon av hans låtar så börjar jag bara fundera på om den inte borde vara med i filmen. Har vi glömt något? Är det några fler frågor vi borde ha besvarat? Jag är lite yrkesskadad, helt enkelt.
Har din bild av Winnerbäck förändrats under filmarbetet?– Jag kände ju honom lite sen tidigare och vet att han inte är som media vanligtvis framställer honom, men det som överraskade mig mest var hur modig och öppen han är i filmen. Mycket modigare än jag själv hade varit i en liknande situation. Det är befriande att märka att han har funderat lika mycket på livet som man får intryck av genom hans texter.