Senast bilar och bussar frivilligt stannade i Svalsjö var 1964. Det var då Arne och Vivan Johansson slog igen affären och plomberade bensinpumpen. Kvar blev allt som inte fick plats i den nyinköpta lilla kiosken i Mjölby. Det var en hel del.
Allt stod där tålmodigt och väntade när Anna och Per försiktigt kikade in genom dörren en aprildag 2009. De hade bestämt sig för att flytta till antingen en väderkvarn eller en lanthandel. De köpte ett museum.
Befolkningsmängden chockhöjdes till sju och en halv medan affären fylldes med mängder av konstnärliga uttryck och minnen från tiden då lanthandeln var navet i varje mindre samhälle. Då Svalsjö hade två andra affärer, café, sågverk, Folkets hus och fotbollsklubb. Då ”öppettiderna” var relativa och Arne låste upp för de många ungkarlarna som kom ut ur skogarna för att fylla på förråden med pilsner och falukorv. Det var hos Arne (eller Axel och Lovisa i slutet av 1800-talet) de unga ensamma männen laddade på lördagseftermiddagarna innan de traskade fyra kilometer ned till Håredals ångbåtsbrygga och förväntansfullt lät sig tuffas vidare mot Tranås och storstadens alla frestelser.
Innan dess var vägskälet enbart ett tillfälligt andrum, en glänta i skogen och långt innan dess skapades Svalsjö av ett ensamt, gigantiskt isblock som stannade här. Långsamt liksom svalde den sig själv och bildade den djupa, mystiska graven Svalsjön.
– Visst, mina föräldrar kommer från Kisa men vi flyttade hit lite på trots. Vi ville bevisa att det går att leva här. Det är ett kreativt område, folk gör verkligen saker. Samtidigt en dröm, en övertygelse eller, säger Anna och gör en liten konstpaus medan den starka men obeslutsamma solen åter vänder: ”eller så är man bara lite ding…”
– Det är ett leende landskap, (hon säger så, inte levande utan leende). Skogen, träget återvunna åkrar, ekhagar, Sommen, gläntor. Så fort vi inte håller efter naturen smyger den fram och markerar revir. På en åker som slutat brukas börjar snart tall- och granplantor sticka upp, i en rabatt i ett hus ingen längre bor i leker hararna som om de ägde det.
Vägskälet lever vidare. Anna gör brickor och handukar. Hon har illustrerat sex barnböcker om naturen och även gjort en bok med egna recept i form av ett gammaldags fotoalbum fast med teckningar som påminner om Marie-Louise Ekmans: starka färger, tunna linjer och smala förvirrade schackrutigt klädda farbröder: ”Kakminnen” är kryddan i caféverksamheten med gott kaffe, Svalsjökringlan och de magiska kardemummabullarna. Återväder sommaren på allvar kan du även slicka i dig den lokala glassen ”Skogsglänta” på lingon, hallon och blåbär.
Med det ”Mekaniska kabinettet” (Per är Sveriges kanske främste träslöjdskonstnär) härbärgerar huset två konstutställningar: fantasifulla, humoristiska med en liten varm samhällkritisk blinkning. Till och med det doftlösa utedasset är vackert och värt en omväg, det är bara att följa hjärtat…
Anna och Per har även ett digert evenemangsprogram i samarbete med Folkuniversitet. Här kan du lära sig spinna och finna tråden (inte trampet) i tillvaron, en annan helg kan du lära sig att tälja din alldeles egen träsked, måla akvareller, lyssna på konserter, bygga applådmaskiner e t c. Till affären i Svalsjö far du med nyfikenhet och återvänder med ett leende.