Ynglingen och den åldrande mannen

På ett sätt kan man säga att Jacques Werups nya diktsamling, Trötta mäns skönhet, är en fri tolkning av den gamla standardballaden "These foolish things". Var och en som haft nöjet att lyssna till Werups estradkonster vet att han ofta bygger upp programmet kring just den låten; en melodi som också dyker upp i höstens samling. Jag tycker mig höra poeten säga det själv: Att också den här dagen går över
tröstar en viljesvag melankoliker
på livstid i nostalgins fängelse.Det handlar alltså som så ofta i författarens närhet om kärlek; men en kärlek på distans. Tiden ställer sig i vägen. Werup skriver: Jag ser mig själv i spegeln.
I den äldre mannens blick
står en ynglings skriven.När han några rader senare trots allt uttrycker glädje över detta livet och resan mellan ynglingen och den gamle mannen är det utan tvekan kärleken som bidrar med ljuset som nämns:Tom av förundran stirrar jag
på mitt ansikte och hör min röst:
"Vad kan man mer begära?
Att ännu vid min ålder få se
på världen med en ynglings blick.
Se den skimra, i denna världens
enda verkliga ljus."Jacques Werup är märkvärdigt skicklig på att fånga bilder med just språkliga bilder. När han berättar om mötet med en gammal flamma i hemstaden kapitulerar jag. Armarna är utsträckta som vägarna ut från staden och varenda lögn är vittnesgill. Det är med andra ord lätt att ta till sig Werups dikter som i höstens bok slösande rikt överlämnas till oss. Huruvida det är stor dikt vet jag inte, men den är begriplig och det är inte alltid det går att säga om vad som i tiden av somliga betraktas som "stor dikt". Kanske detta också är poesi för dem som likt Werup konstaterar om de unga männen: "Så mycket vi visste och så lite vi äntligen vet!"