Winnerbäck gjorde en storslagen entré
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mitt intresse uppstod när jag fick min första Lars
Winnerbäck-skiva för elva år sedan. Jag lyssnade så ofta på låtarna att jag till slut kunde varenda en utantill. Så fick jag veta att han skulle komma till staden där jag bor och lyckan var total. Från och med då återstod två månader och jag började att räkna ner och till sist kom den stora dagen. Solen gassade från den klarblå himlen och det var nästan 30 grader varmt. På vägen till konserten passerade vi flera människor som bar på ryggsäckar och picknickfiltar. De skyndade liksom många andra sina steg för att komma långt fram i insläppet. Vid entrén ringlade kön sig lång och vi fick snällt infoga oss i ledet. Jag hade verkligen sett fram emot att få se min idol live för allra första gången. Trots att jag har flertalet av hans skivor har jag inte sett honom uppträda tidigare. Det kändes i luften att människorna som kommit dit för att se Lars Winnerbäck hade höga förväntningar och det hade även jag. Jag har en säregen förmåga att komma ihåg låttexter. När det är dags att gå på konsert är den förmågan bra att ha. En konsert utan att publiken sjunger med, nej det finns ju bara inte. Strax innan Winnerbäck skulle komma in på scenen började vi att ropa "Lasse!" och "Kungen!" i kör och ljudnivån steg något avsevärt. När vi sedan fick se ett tidtagarur som skymtade bakom scenen och som räknande ner från två minuter, insåg vi att han skulle göra en storslagen entré. Så de sista sekunderna började vi att räkna ner och till sist klev en glad Lars Winnerbäck in på scenen med guran i sin hand. Efter en stund berättade han att det var i just
Falkenberg som han slog igenom någon gång mellan 1993 och 1994 och att han skämdes att han inte hade varit där på ett tag. Det sätt som Winnerbäckfansen bette sig på kan nästan jämföras med en sekt. Jag och min pojkvän var helt saliga och uppslukade av Winnerbäck, av stämningen och av solnedgången. Ja allt som gör en konsert till en toppenkväll helt enkelt. I slutet av konserten gjorde han så som många andra artister gör, sade hej då, tackade för sig och lämnade scenen. Alla började att ropa och klappa händerna och skrek "en gång till." Tre gånger lyckades vi med att locka in Lars Winnerbäck och de andra bandmedlemmarna på scenen. Vilken egotripp det måste vara att komma in på en scen där människorna framför dig ropar ditt namn och säger hur bra du är. Då Winnerbäck besvarade publiken med att tacka på sitt mest ödmjuka sätt insåg jag plötsligt varför han är så stor och omtyckt av så många människor. Den två timmar långa konserten var som en enda stor allsång.