- Det gick segt det här, det är min farfars slöa sax.
Med de orden klippte Stina Wimmerström det röda bandet och förklarade visscenen på den Wimmerströmska gården för invigd.
Efter det blev det musik för hela slanten i kvällssolen. Först ut var Marcus Brännström och Ingrid Hogman som bjöd på två Ernst Rolf-visor, något som gladde de äldre åskådarna i publiken. En härlig version av "Kvinnan bakom allt" lockade fram både sporadisk allsång och stora applåder från de cirka 80 personerna på den nästintill fullsatta gården.
Sedan tog Tommy Knyckare över, en göteborgare som förra året gick på Visskolan i Västervik. Med texter om alltifrån arbetslöshet och Moderaterna till Jimmie Åkesson visade han att det inte bara är folk från östkusten som är bra på visor.
Avslutade gjorde Rebell Robert efter att Björn Nilsson från Tuna äntrat scenen. Eller som en av arrangörerna, August Erixon, sa:
- Blir inte rädda för att han är från Tuna, för det här är bra.
Bra var det också, liksom hela invigningskonserten.