Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi sitter i kafferummet och diskuterade kultur. Vi gör det ibland. Alla tycker nästan likadant. Det som är komplext och svårt är bra kultur, tycker vi. I samma andetag, liksom kollektivt, förfäras vi över Anna Anka. Inte jag förstås. Anka är inte min favorit, men hon är mer intressant än en vanlig kulturprodukt. Anka säger något om oss. En abstrakt målning gör det sällan.Det tycker jag även om Anka bjudit in en dvärg till sina barns kalas.Personerna runt kaffebordet håller inte med mig. De blir förfärade när jag tar upp Anka och dvärgen.Hur kan en dvärg på ett barnkalas uppröra så mycket?, tänker jag. Vad är det som är hemskt med det?Så det säger jag: "Vad är det som är hemskt med en dvärg på ett barnkalas?".Det blir tyst. Ingen förstår frågan. Var kom den ifrån, tycks tystnaden säga. Alla skruvar lite på sig, petar stelt i matlådan. Så skulle jag inte ha sagt. Det hade varit bättre att nicka instämmande.Det lilla kollektivet hade byggt upp en gemensam värdegrund där kärnan är att dvärgar inte får vara attraktionen på ett barnkalas. Fy och skam. Ack och ve. Dvärgar ska göra andra saker. De kan göra precis allt annat än att underhålla på barnkalas. Närmar de sig ett barnkalas, då j*vlar håller vi inte tyst. De hör inte hemma där. Bort, bort, bort! Barn kan få för sig att alla dvärgar klär sig i clownkläder och alltid kommer att försöka underhålla dem. De vore fel om barnen trodde det. Det kan leda till, låt oss kalla det "dvärgism", förutfattade meningar om dvärgen.Jag har funderat på det där sedan samtalet i kafferummet bröt samman. Jag kom att tänka på den tyske filmregissören Werner Herzog. Han är arketypen av kulturarbetaren. Han är kroniskt deprimerad, han ser alltid ledsen ut, han gör bara filmer som är viktiga och han bär på ett djupt självförakt. Han är kort och gott filmregissör och tysk.Herzog gjorde, 1970, med en budget på 200 000 dollar, filmen "Dvärgar har också varit små", som handlar om en grupp dvärgar som hålls inspärrade på en institution. De gör uppror mot sina dvärgvakter och institutionens dvärgdirektör.Lyckliga förstör dvärgarna fönster, tallrikar, startar matkrig, dödar en gris, terroriserar två blinda dvärgar, samt i ett slags filmens klimax, korsfäster de destruktivt och lyckligt rusiga en apa. "Dvärgar har också varit små", är en märklig film och startskottet på Herzogs karriär som än i dag röner stora framgångar.Nu är det så här: Dvärgar på kalas är fel (ful exploatering), dvärgar på svartvit film är rätt (kultur). Kom ihåg det. Det kan rädda dig i kafferummet. Vi tar det en gång till: Dvärg på kalas, nej. Dvärg i kulturfilm, ja.Saken är enkel. Kultur innebär att produkten är komplex och svår. Underhållning är motsatsen, banal. Så även om de två framstår som i grunden identiska. Det innebär att en och samma dvärg representerad i olika kategorier får helt olika betydelser: bra respektive dålig.Kom ihåg det.
