Vist och visfyllt i Törnsfall

Ingen av de många som satt i kyrkbänkarna såg visserligen yr ut. Men ändå: det lugn, den musikalitet, den känsla som de fyra artisterna bjöd på kändes som en injektion av harmoni. Toner som "I denna ljuva sommartid", Mats Paulsons "Visa vid vindens ängar", Taubes "Vals på Ängön" för att inte tala om "Sommarnatt", den molnfria aria som Jussi Björling sjöng i 30 år utan att tröttna.I Törnsfalls kyrka försökte dock ingen att konkurrera med Jussi. Men mycket sång blev det, förutom allt det finstämt instrumentella. De fyra som uppträdde var Katarina Larsson vid flygeln, gitarrmaestron Lars Nilsson, hans kollega med tvärflöjten, Inge Jonsson, samt Ingrid Hogman. Och det är hos henne jag tänker börja.I min helgkrönika i fredags lyfte jag upp ett hopp, att äntligen få höra henne igen! Med hennes jobb som Visskolans ledare blir det sällan vare sig tid eller plats för egna framträdanden. Då är det inte bara hennes vackra röst jag då tänker på. Den musikaliska mognaden, hennes värn om innehållet i det hon sjunger - allt är värderikt. Att en personlighet som hon leder visskolans unga, det är välsignat.I Törnsfalls kyrka inledde hon med Nils Ferlins kluriga "Kärleken kommer, kärleken går" och fortsatte med Englund/Börkes "Innerst i själen". Det gav oss en bild av en äkta sångkonstnär.De flesta av oss i kyrkan trodde nog då att det bara var hennes sång vi skulle få uppleva. Men så kom konsertens första överraskning. Katarina Larsson vid flygeln tar ton och sjunger den gamla, härliga folkvisan "Om sommaren sköna". Så reser hon sig och sjunger ett nummer till, Åsa Jinders "Av längtan till dig". Samt senare under konserten Björn Skifs intensiva "Håll mitt hjärta". Även Katarina har en grann, uttrycksfull sångröst. Likafullt är hon och Ingrid så olika sångkaraktärer att just detta berikade konserten extra. För att inte tala om den klangfulla vidd som alla fyra bjöd på genom sina instrument - Ingrid Hogman hade ju sin gitarr med sig. Ett oväntat infall får jag inte glömma, det med Evert Taubes "Vals på Ängön". Inge Jonson tar ett steg nedåt kyrkgången och frågar: finns det någon trubadur här som kan hjälpa till?! Då upptäcker han Marcus Brännström på en av bänkarna. Inte kan han neka, och så är idén löst!Marcus promenerar upp i koret och får en välkomstkram av Ingrid Hogman. Så sätter de två igång och glädjesjunger Taube-valsen, lätt och obekymrat som om de hade gjort detsamma åratals. Resultatet? Kvällens starkaste, gladaste applåd!

Vist och visfyllt i Törnsfall

Sara Ahlbom, prästen som var inblandad i konserten Musik i Midsommartid i Törnsfalls kyrka på midsommaraftonen, öppnade fyndigt om avsikten: en andhämtning mitt i midsommaryran.