Visst byggs musik av glädje

I en annan artikel på nästa sida skriver jag om ett 300-årsjubileum. Det går att jubilera även med en nolla mindre. Det gjorde Västervikskören Cantabile i Marieborgskyrkan på lördagskvällen.
Den kören är verkligen omtyckt, så kyrkan fylldes. Redan första sången betonade temat: Musik ska byggas utav glädje, en rad som väl vi alla har hört Lill Lindfors sjunga. Visst kom hon med en sanning med sin sång, och den här kvällen kan stämplas in i historien som ett skönt exempel.

En lättsam kör med 30 år bakom sig. Dagens ordförande är Maja Rönnlund-Lind. Hon, liksom ett par andra av de välsjungande damerna, Barbro Wärn och Karin Liljeqvist, har varit med från starten och har inga som helst planer på att dra sig tillbaka. Hela kören lyser av den där härliga kombinationen kraft/glädje. Och Ingrid Lindebratt är en ledare som kan konsten att locka fram det bästa.

Nu var det inte bara Cantabile som var med. Körens pianist, Bengt Tjäder, var naturligtvis på plats. Dessutom en jazzinspirerad kvartett omkring honom med Lars Norström på sax, gitarristerna Leif Hedman och Ulf Lennström samt basisten Mattias Johansson, alldeles nyinhoppad i det gänget. Prisma kallar bandet sig.

Konserten hade fyra delar. Cantabile först med ett halvdussin sånger. Sådana som Åsa Jinders "Av längtan till dig", Lloyd Webbers "Don´t cry for me Argentina" (med Zenitha Ruisla som sopransolist) och med Hasse Alfredson/Tage Danielssons festliga "Kö-sång" till Johann Helmich Romans toner som avrundning.

Prisma var med lite då och då ända från början, men nu fick kvartetten en alldeles egen stund inför publiken. Det blev toner av Michel Legrand, Art Farmer, J J Jonson, Sony Webb och Charlie Parker i låtar som gav samtliga i bandet chans att visa sina solistiska talanger. Leif Hedman är ett gitarrfenomen, det vet vi. Men även Ulf Lennström fick till ett par vackra soloinslag. Bandledaren Lars Norström styrde mycket med sin stolta tenorsax. Och, som sagt: Mattias Johansson var ett intressant nyskott!

Efter paus tog konserten ut en ny riktväg. Roger Mörk gjorde entré. Inte som den pastor han normalt är i Marieborgskyrkan utan som trubadur. Och i högsta grad tv-aktuell!
Hans start blev ett formidabelt spex, en parodi på Melodifestivalen. Roger klär på sig ett slags "Ark-klänning", hänger på sig ett typiskt bröstsmycke och sätter fart på sin hårtork så att vinden ska vina genom hans glesa lockar.

Så har det nog aldrig visslats och skrikits i Marieborgskyrkan efter hans upptakt. Och inte nog med ljudet. Plötsligt svävade festivalballonger i publikarmarna!
Det Roger Mörk sjöng då var den låt som Sonja Aldén så fint förde fram i Melodifestivalen. Men Roger lade till några egna rader, de här:
"Jag struntar i om låten står,
bara vinden sveper i mitt hår
och alla ser mig där jag står.
Jag tror jag visar stjärt och lår
då flera röster jag nog får,
i stugorna nog hem jag går,
i ögat glimmar det en tår,
jag över kroppen "ståpäls" får.

Det är klart att man kan undra hur Marieborgskyrkans väggar reagerade. Men publiken var hänförd. Och visst njöt Roger av att för en gångs skull inte vara pastor utan den förnäma trubadur som han sannerligen också är!
För att lugna ner stämningen gick Roger Mörk ganska snabbt över till Taubes "Älskliga blommor små" och en liten rad andra, lika känsligt spröda melodier.

Cantabile stod för konsertens finalavsnitt. Men Ingrid Lindebratt inledde den delen till Bengt Tjäders snitsiga komp med ett alldeles eget solo, Carol Kings "You´ve got a friend".
Första Cantabile-numret fick körens damer klara av ensamma. Det blev Alfredsson/Danielsson igen med deras parodi på "In the mood", alltså "Inte mod".
Och så gled konserten vidare, till exempel med ett suveränt och välsjunget körrarrangemang av Peter Lundblads "Ta mig till havet".
Konsertens allra sista inslag blev Miriam Makebas "Pata Pata". Då begrep alla att 30 år är ingen krisålder för en kör av det här slaget. Kör hårt, det var budet som publiken gav.