Visskolans vårfinal i Stadsparken

Varje år är det lika spännande. Sätta sig och se Visskolans elever träda fram och visa vilka de är, vad de har lärt sig och kanske även vad de tänker om framtiden.
Ett års kurs är visserligen för lite, den uppfattningen står jag för. Vad praktiskt taget samtliga behöver lära sig mer av är själva uppträdandet, och det verkar man inte hinna med på ett år. Men på lördagen var det dags för årets kull att visa upp sig, i Stadsparken. Tolv räknade jag in. Sju grabbar, fem unga damer.

Visskolans årskullar är aldrig lika. Men alltid finns det personligheter som tar sig särskild ton. Så även i år.
Varje elev har ett eget nummer. Dessutom bildar de tolv en kör, både som upptakt och avslutning. Även om dessa unga vissångare har begränsad känsla och längtan till körsång låter det riktigt gott under Ingrid Hogmans ledning. Men det är de tolvs egna, personliga val av visa som jag tänker ägna mig åt i den här betraktelsen.

Patrik Månsson fick börja. Han är från Aspöja i Sankt Anna skärgård, alltså inte så värst långt från vår egenbygd. Om det verkligen var en visa som han tänkte sjunga, det var han lite osäker på. Men tyckte så här: om man säger att något är en visa är den väl det. Ett ganska praktiskt sätt att se på saken. Och visst var hans egen "Landat" en visa. Inte minst gav hans fylliga gitarrkomp fin utdelning.

Linda Andersson, från Linköping, var nästa artist. Även hon med en alldeles egen visa, "Kvar". Men hennes musik krävde bistånd i kompet, så Patrik blev kvar på scenen men bytte sin gitarr mot elbas. Och Ingrid Hogman gick in och spelade sopranblockflöjt. Ett rent vackert framträdande.

Sen var det Niklas Pihls tur. Han är från Katrineholm och beskrivs som gruppens livligaste, en grabb som kan spela allt från flöjt till banjo. Men här sjöng han en lånad visa, "Kvar på Kungsholmen", med vackra dofter av sommarromantik.

Erik Spjut, årskullens enda från Västervik, var konsertens nästa. Om de tidigare numren hade haft positiv ton blev Eriks insats en totalt annan, inte minst med aggressivt gitarrspel. Och hans visa, alldeles egen, blev ett slags slagsmål, en graffiti-vägg om hans krav på livet. Honom skulle man behöva höra mer av för att reda ut vad han gruvar på.

Josefin Mälberg (från Östersund) trädde fram med sin egen visa "Skjut mej som en skabbig gammal hund". Hon förklarade klart att hon inte var bitter idag, men verkligen då är hon skrev visan. Trots temat fanns det gott humör där. Och hennes tydlighet i sången ger pluspoäng. För varje årskull, känns det ibland, minskar annars tydligheten. Så är det ju i skolan över huvud taget.

Mika Tahvanainen kommer från Uppsala, men att han har finska rötter tvivlar ingen på. Han sjöng Bengt Ahlfors festliga visa "Ellen Sjölund". Och plötsligt fick Parken mer liv, för Mikas insats brände till. Mika är en artistpersonlighet som man får lust att följa vidare i livet.

David Svadling (från Gagnef i Dalarna) såg till att lugnet kom tillbaka i parkgrönskan. Han sjöng Astrid Lindgren/Riedels "Fattig bonddräng" med god känsla.

Ännu en Josefin kom nu fram på scenen, Josefin Berge från Norrköping, och sjöng Peter LeMarcs "Handens fem fingrar". Josefins personlighet i sången behöver växa till sig, men känslorna sitter där redan.

Erling Bronsberg Nilsson (från Örebro) är en av årets klara profiler. Här gav han sig på Ronnie Erikssons "Jag måste vara galen om regeringen är klok". Och orsakade nästa tändning efter Mika.

Jessica Persson från Malmö var en intressant bekantskap. Hon sjöng en egen vaggsång, "Lilla systerbarn" med vacker och uttrycksfull röst.

Kullens skådistalang är nog ändå Sven Eriksson (från Bredjö i uppsalatrakten). Så långt i programmet hade alla sjungit på svenska. Men Sven tog tag i Monty Pytons "Always look on the bright side of life" och fick hela publiken med sig på refrängvissling. Snygg uppvisning!

Den som fick avsluta den personliga elevraden var Johanna Persson, från Järfälla i stockholmstrakten. Hennes val var Paxton/Åkerströms "Jag ger dej min morgon", och det blev ett gott försök att få in något nytt, något personligt i denna nästan överförbrukade visa.

Efter en liten paus delade de tolv eleverna upp sig i tre kvartetter för några extra nummer. Det intressanta då var att just samspelet på scenen fick flera av de unga artisterna att känna sig friare, tryggare. Och detta gjorde att deras personligheter fick bättre utrymme. Det finaste exemplet på detta var en duett mellan Mika och Josefin Mälberg där särskilt hon växte imponerande.

Två timmar hade man hållit på nu, i värmen. Och det låter nog i längsta laget. Men Stadsparken är en oas genom de stora trädens behagliga skuggor. Till sist samlade Ingrid Hogman hela sin kör igen som fick sjung den sköna gamla dalakoralen "Jag unnar dej ändå allt gott".
Och precis Västerviks informationschef, Gunnar Boman, kom fram för att dela ut blommor och såga några uppskattande ord bröts strömmen. Vilken tur för konserten att det skedde först då! Men inte begrep någon att nästan hela stan hade svartnat.