Vinterns bästa barnfilm men med möglig könsbild

Jag hade gärna gett "Bambi 2" ett högre betyg, för här har vi med allra största säkerhet vinterns bästa barnfilm. Filmen (direkt till dvd i USA) utspelas i Bambis barndom, strax efter att han förlorat sin mamma, och öppnar i djupaste avgrund:
"Mamma! Mamma!"
"Din mamma kommer inte."
Sedan kysser solen liv i skog och sjö i några av de vackraste Disneyscenerna sedan "Lejonkungen"; "Bambi 2" är visserligen datoranimerad men är det i en stil som gör allt för att efterlikna den traditionellt varma handmålade tonen från den animerade filmens ungdom.
Själva storyn är inte heller dålig. Bambi måste lära sig att tillsammans med sin pappa, hjortarnas kung, leva med sitt stora trauma. Samtidigt lurar farorna överallt. Om skogsbranden var jobbig för 1942 års barn lär jaktscenerna i tvåan - kraxande olyckskorpar, glimmande gevärspipor, dreglande hundar - säkert skrämma bort åtminstone några av de yngsta ur salongen.
Skönhet, en stark historia och en smula skräck. Allt hade alltså varit frid och fröjd om det inte vore för filmens mögliga könsbild - det är inte bara animationsstilen som är hämtad från 40-talet. Jag är vanligtvis inte genuskänslig, men som pappa vägrar jag att ställa upp på de nästan sektartade hyllningarna till moderskapet i "Bambi 2".
Mamma gosar och är, pappa försvarar flocken och gör. Pappa går till jobbet, son gråter efter mamma och hur mycket son än får pappa att leka vet man att pappa inte kan älska son på riktigt förrän son gjort något rejält manligt och förtjänat sina horn.