Vilsna själar söker tröst

Går det att få tröst?
Kanske inte.
Alla människor i Jens M. Johanssons roman Tröst är olyckliga - alla har de förlorat något.
Ingen lämnar en kvinna som spelar Coltrane, det säger konstnären Henry Lamm till Edvin Strand. Ändå är det just vad Edvin funderar på. Torsdagen den 18 januari någon gång mellan 16.45 och 16.55 har han nämligen slutat älska Kaja.
Av misstag har Edvin hamnat under privatdetektiver i telefonkatalogens gula sidor och han får mystiska samtal från människor som vill anlita honom. Han antar sig några uppdrag för att kanske själv finna den kärlek han har förlorat. Men i stället för att vinna något hamnar han i en situation som han får allt svårare att bemästra.
Edvin Strand är en vilsen människa och hans historia flätas samman med andra vilsna människors. Det är svårt att hänga med, i början har jag till och med problem med att bli fångad av berättelsen för jag förstår inte hur allt hänger ihop. Vad är dröm och vad är verklighet? Det är sårt att veta.
Men så får jag så en stund av sammanhängande läsning och det är då boken fångar mig. Plötsligen tycker jag om det där vaga sorgsna som vilar över allting. Plötsligen förstår jag att det är precis den känsla som Edvin brottas med och absurditeterna får en mening.