Vilken härlig återkomst!

Det här är sannerligen en skön comeback.
Och då menar jag inte den snubblande polisen Jacques Closeau, Peter Sellers gamla paradroll som nu Steve Martin återupplivar. Nej, det största leendet av återseende gäller den tecknade rosa pantern i förtexterna, streckgubben som Morrissey tillägnade (eller borde ha tillägnat) "The last of the famous international playboys" och som, tillsammans med Twiggy, Aga Khan, Saab 96, JFK och John Lennons utvidgade pupiller symboliserar allt det vi älskar med 60-talet.

Resten av filmen då? Mjaa, de största sågningarna - och de har inte varit få - har förmodligen kommit från den typ av nostalgiker som hävdar att Tintin är större än Tizian, att kulinarismen dog med raketosten och att nedläggningen av Buster är ett större hot mot människan än växthuseffekten.
Med andra ord: från dem som inte förstår att det vi älskar eller hatar i vår barndom mer handlar om en känslig ålder än om verkets kvalitet.

2006 års "Rosa pantern" är en film som är bättre än sitt rykte men sämre än de bästa av sina föregångare. Steve Martin flåsar på som Filmfrankrikes Hans Holmér men omges av ett birollsgalleri - Beyoncé Knowles, Kevin Kline, Jean Reno - som är så bra att de riskerar att stjäla uppmärksamheten från Martins patenterade snubblingar.
Med lite extra manusputsning hade det här kunnat bli rejält bra. Nu är det en rätt ojämn historia - precis som sina föregångare som kunde gå från skrattplåga till tuggummiseghet på kortare tid än en halv scen.