Det är en riktig klassiker i vintersverige. Den rör upp känslor och ger lite hetta till våra kalla nordiska kroppar. Delen som inte gör det, tittar alltså, lägger gärna till, efter sitt skarpa nej, ett "aldrig i livet" eller någon dräpande kvickhet av det slaget för att markera:
- Och om DU gör det, är du lite dum faktiskt.
- Abba började som ett schlagerband och The Ark har varit med mumlas det nått om från det andra lägret och kriget är igång. Huka er!
Hela diskussionen döljer något annat, en syn på kulturen som gör att den kan delas upp i fint eller fult, högt eller lågt. Det rynkas på den, redan i vädret satta, näsan och det slås slag under bältet, där den senaste stolsfyllaren på bio placerat humorn.
Kulturkoftorna minns med glädje Harry Scheins försök att dra Sveriges Radio inför Radionämnden för att de vågat visa Åsa-Nissefilmer på statlig television. Ett utspel som mer visade på Scheins inställning till "gemene man" än något annat. Och också på hans oförmåga att byta kanal, till den andra kanalen som fanns. För det fanns två.
Bakom varje kulturyttrings hörn står en självutnämnd smakdomare med protokollet i näven. För smak är så intressant att bråka lite om, trots att det egentligen är helt lönlöst. Det är som om alla människor startat ett eget politiskt parti och försöker övertyga varandra om vilken färg som är finast, som slagsmålen mellan hårdrockarna och syntharna på 80-talet. Min är bäst! Nej min! Det blev svart till slut, för båda gängen.
Åsa-nisse får på pälsen även i år. Regissören Roy Andersson tyckte tillexempel att filmen var ett tecken på hur antiintellektualismen bredde ut sig och att "det är sorgligt hela skiten". Han refererade kanske mer till hur kulturministern själv ser på konst och hur bidragen styrs, något som kan vara mer intressant för filmskaparen i grunden. Men tendensen finns där. Din smak är sämre än min.
Skyttegravskrigets vindar blåser snålt och för oss deltagare räcker det med att kasta lite filmtitlar, böcker och musikgrupper över Ingenmansland för att se om det börjar brinna. För oss vanliga människor handlar det om smak och inte kulturpolitik, så vi har råd att slåss med varandra. Och det är omöjligt att inte vädra sin åsikt. Det går inte knipa igen!
Smaken kommer alltid vara som baken och vi kommer aldrig enas eller ens komma i närheten. För visa den människa som är helt konsekvent i sitt kulturella ställningstagande. Visa den människa som vill ha melodifestival året runt och ingenting annat.