Vild final efter seg början

Det brukar gå fort när kommersiellt framgångsrika filmer får en fortsättning. Men mellan den första Zorrofilmen med Antonio Banderas i titelrollen och film nummer två har det tagit sju år. Var det värt denna väntan?
Svaret är, med viss tvekan, ja. Visst hade den första filmen ett nyhetens behag som inte går att återskapa, och den hade ju dessutom Anthony Hopkins i en viktig roll. Hans karaktär dog i slutet, och finns självfallet inte med nu. Men Banderas är åter, liksom Catherine Zeta-Jones som Zorros hustru, och Martin Campbell regisserar även denna gång. Så mycket är sig ändå likt.

Handlingen går denna gång ut på att Don Diego de la Vega, som är Zorros riktiga identitet, slåss mot bovar och banditer så mycket att hans hustru tycker det gått för långt. Paret har en tioårig son, som avgudar den mytomspunne Zorro och som tycker att pappa är en feg mjukis. Hustru de la Vega tar ut skilsmässa, och medan ex-maken börjar kröka ner sig börjar hon sällskapa med den rike franske ädlingen greve Armand. De la Vega/Zorro blir svartsjuk, men när han börjar spana på paret börjar han inse att Armand är en riktig skummis och att ex-hustrun haft oväntat ädla motiv till att ta ut skilsmässa.
Så långt känns det som om "Legenden om Zorro" rätt mycket står och stampar. Det är kärlekstrassel och komik som gränsar till buskis. Men när actionbiten tar över, blir det full fart i över en timme. Vilda jakter, slagsmål, svärd- och pistoldueller och en lång final på ett skenande tåg där en vagn är fullastad med bomber gör att slutresultatet känns mer än tillfredsställande.

Banderas är som klippt och skuren att spela Zorro, Zeta-Jones har fortfarande den där glimten i ögat som alltför få actionhjältinnor tillåts ha och barnskådespelaren Adrian Alonso är en av de få barnskådespelare som man som åskådare inte vill sparka rakt ut ur handlingen.
På det hela taget en helt okej bioupplevelse.