Jag har ett livsviktigt budskap. Men först lite bakgrund. För jag är faktiskt bara budbäraren. Det jag har att säga är så universellt att det går att jämföra med en naturlag. Och en sådan hittar man ju bara inte på. Här är bakgrunden: Jag har skrivit en avhandling. Det tog mig fem år av mitt liv. Och nu jag kan jag titulera mig filosofie doktor i estetik. Jag har haft förmånen att arbeta heltid med frågor av grundläggande konstfilosofisk karaktär. Den här perioden kommer jag alltid att komma ihåg som speciell och som oftast enastående stimulerande. Men tiden som doktorand har också varit tung. Anledningen är att jag har haft en deadline framför mig som sakta men säkert krupit närmare. Tänk dig själv en deadline fem år bort. Det är klart att man vill göra något riktigt bra av all den tid och det förtroende man har fått. Eftersom arbetet är så komplext, krävande och nästan helt självständigt insåg jag under de här åren - kanske för första gången på riktigt - hur viktigt det är att riktigt leva, att må bra. Jag kom ur lunken och tvingades att stanna till.
Nåväl. Nu var syftet med den här krönikan inte att skapa en överlevnadsguide till den unge akademikern (även om jag önskar att någon kunde skriva en sådan). Mitt syfte är mycket mer anspråksfullt, nämligen att säga något om livet - om vad det innebär att vara människa. Jag vet att det låter tokigt ambitiöst, till och med pretentiöst. Viktiga saker tenderar ju för många att låta pretentiösa. Men bit ihop, jag har verkligen något viktigt att säga som jag vet att du behöver höra.
När du nu kommer att läsa vad jag har att säga kommer det att förefalla som självklart, kanske till och med banalt. Men du behöver höra det. Här är budskapet: Gör det som är roligt.
Jag hör belackarna medan jag skriver: "Precis, vi behöver verkligen fler personer som söker till Idol.", eller "Vad skulle hända då, om alla bara hade roligt?". Men jag tänker inte sänka mig till den nivån. Det här är mycket viktigare än att vi ska göra det till en samhällsekonomisk fråga. Eller som den franske filosofen Jean-Paul Sartre sa: "Jag tänker inte ställa mig och skälla med de andra hundarna."
Anledningen till att jag i dag är budbärare är att jag ständigt träffar människor som inte gör som de vill, vilket leder till att de i grunden är djupt olyckliga. Oftast vet de inte om att de är olyckliga. De har fullt upp med att lägga livspusslet, som det heter. Ett första steg åt rätt håll är att bli medveten om situationen: att stanna upp och lyfta blicken. Inte bara fixa dagen, hämta, lämna, jobba, handla, äta, sova. Jag menar verkligen stanna upp.
Vad är det som är viktigast? Sammanfatta det hur du vill, men jag beskriver det så här: må bra, ha roligt - njut. Har man inte en inre struktur som möjliggör för glädje är man körd. Det är så här: du har bara en enda chans. Det är livet självt jag talar om. Ett enda liv. Ditt eget.