Min krönika, för fyra veckor sedan, fick rubriken ”Livräddning av kulturen”. Ämnet kändes allvarligt, så förtunnade som kulturinstödet verkade bli i snart sagt hela vårt land.
Visst finns det glada överraskningar, men i stort känns det så fortfarande. Därför fortsätter jag att mullra. Dock med en annan startvinkel.
Bakgrunden är ett par konserter i Länsmusikens turné med 40-åriga Camerata Nordica, något som gladde många av oss förra helgen, både i Vimmerby och här hemma. Och skrev om här tidningen i måndags. Rubriken blev ”Jublande jubileumstoner”. Ändå fanns där förhållanden som väckte min undran, ja just oro.
Kulturskolans aula (inte särskilt stor) i Vimmerby var premiärkonsertens plats. Att det inte blev fullsatt förvånade mig. Sevedebygdens Musikförening (som Vimmerbys arrangör heter) är känd som en aktiv kulturdanare. Och visst övertygade Cameraterna med sin fina ton redan där.
Klangen i Marieborgskyrkan – kvällen därpå – är ännu finare, rent förtrollande. Musikakustiken där har vi känt länge som fulländad. I den då fullsatta ”konsertsalen” blev det ett lyft. Att jag kallade upplevelsen underbar var uppriktigt menat.
Nu till ensemblen. Med en serie konserter här i Öst firade Camerata Nordica alltså sitt 40-årsjubileum. 19 stråkfenomen handlar det om. Visst finns där några få verkliga veteraner, som till exempel cellomästaren Per Nyström. Men huvudparten av musikerna är rejält unga. Ändå är de redan yrkesmusiker, väl insatta i de professionella kraven i vad man kan kalla en symfoniensemble.
Borde inte en sådan konsert locka även unga att komma och lyssna? Ånej – Marieborgskyrkan blev fullsatt, men hade någon i publiken inte passerat pensionärgränsen – det undrar jag.
Hur kommer det sig att det är så? Biljettpriserna? Visst finns det exempel på att unga begåvningar vill hänga med. Men att bara gå dit för att lyssna. Sällsynt.
Inte så att jag missunnar de äldre sådana musikupplevelser.
Men hur ser framtiden ut om inte ens några unga blir tagna.
Är nutiden skulden? När jag som ung kom från Danmark till Sverige och Norrköping för att gå i ett svenskt gymnasium upplevde jag direkt den musikaliska vidden. Små jazzband fanns. Och körer – många! Även en riktig skolorkester för brett blandad musik. Uppskattad både inom skolan och utanför.
Dessutom var det så att alla vi unga musiklystna fick gå gratis på de kommunala konserterna, oftast med besökande ensembler, ibland även av samma typ som Länsmusikens Camerata Nordica. Dessutom något extra givande, för-stunder med information om konsertinnehållet för att vi skulle bli bättre rustade att ta emot oväntat innehåll. Visst var det lärorikt.
Vad gör vi då nu för att rädda, ja bredda framtidens konsertmusik? Här går min krönika över till bön:
Alla Ni som funderar åt det här hållet – hör av Er! Då kan vi träffas och diskutera en överlevnadsplan. Bättre start kan jag inte komma på.