”Pass da, dö!” Så kunde man säga till en som gjorde något dumt. Verbet ”passe” bar sig då åt som vilket annat verb som helst i västervikskan. Men när vi sparkade boll på ”Gröna” kunde man få höra ”Passa mej!”. I fotbollsbetydelsen använde vi hellre den rikssvenska uppmaningsformen ”passa”. Utan att veta om det, visade vi då en viktig sak om vår dialekt. Västervikskan, så som den lät på 50-talet, var en produkt av inflytanden från olika håll, precis som västervikskan idag och andra språk och dialekter. I botten fanns dialektala drag som västervikskan delade med målen i Tjust. Dit hör att använda uppmaningsformer utan ”-a”, som ”pass”. Men till det dialektala kommer inflytande från andra varieteter (språk/dialekter). ”Passa” är tydligt riksspråkligt, både genom att det finns en ändelse, och genom att den ändelsen är ”-a”.
Jag tror att det är ordets moderna ”invandringshistoria” som gör att fotbollsbetydelsen ges riksspråklig form även i västervikskan. ”Passa” är ett gammalt ord i svenskan, men fotbollsbetydelsen är rätt ny. Den kom från engelskan i samband att fotbollen kom till Sverige kring 1900. Att den betydelsen skiljer ut sig kan också ha att göra med att det är en ”ungdomlig” betydelse: det är mest barn och ungdomar som spelar fotboll. Både engelska och fotboll förknippas med något nytt, bra och ungdomligt, och varför inte markera detta med nya, bra och ungdomliga former av verbet?
Naturligtvis var det ingen som medvetet satt och tänkte så som jag nyss skrev. Istället var det undermedvetna attityder som gav utslag. Den avgörande faktorn är nog att mer riksspråkliga former förknippas med att man hänger med och ligger rätt i tiden. När det nya ordet eller den nya betydelsen också anknyter till något ungdomligt, så är tendensen extra stark att följa det riksspråkliga mönstret. ’Passa tiden’ är en nästan lika ny betydelse som ’passa bollen’, men inte är det cool att passa tider. Den normala formen av uppmaningen i Västervik på min tid var som väntat också ”pass tin”, inte ”passa tiden”.
Den tendens jag beskrivit är kanske ännu starkare idag. Visst känns det bättre ”nuförtiden” (inte ”nuförtin”) att ”grilla” än att ”grille”, eller att ta ”en macka” än ” e macke”? Men redan på 50-talet visade sig tendensen på många sätt. Den som sa ”grabbe” i stället för ”grabbar” kunde bli utskrattad, pappa ”jobbde” inte, han ”jobbade”, vi ”dillde” sällan, vi ”dillade” hellre, vi såg inte till ”e tjej” någonstans, däremot ”en tjej”.
Det vi sett nu är exempel på språklig variation. Variation finns alltid, mellan människor och hos en och samma människa. Vi talar inte alltid exakt likadant, varken som andra eller som vi själva gör i andra situationer.