Jag har funderat en del på hur dessa språkförstärkare har uppkommit och hur de betraktas. I vår kultur har de ju ofta en koppling till religionen. Den plats där vi minst av allt vill hamna efter detta jordelivet och det väsen som påstås härska där, jag nämner inga namn, är väl det som främst brukar användas. Inom islam skulle det vara helt otänkbart att använda något som har med religionen att göra i så nedsättande sammanhang. Där brukar man istället likna någon misshaglig person vid ett djur, hund är nog vanligast.
Själv brukar jag försöka undvika att använda svärord, utom när det är helt nödvändigt. Ett sådant tillfälle är när man yrvaken stapplar upp ur sängen och lyckas slå lilltån i sängbenet. Jag undrar vad alla som aldrig svär då har att säga. “ Oj, där slog jag visst min tå", beundran får man hysa för människor med så höga principer. Vid ett annat tillfälle som jag märkt att jag brukar undslippa mig en svordom är när det inträffar någon incident i trafiken. Antingen det är någon medtrafikant, eller jag själv, som bär skulden så kommer det nästan automatiskt “ Men vad i helvete". Skulle det då gå riktigt illa så kommer jag att dö med en svordom på mina läppar. Undrar vilka odds man då har att komma in genom pärleporten?
Under min uppväxt fick inte barn svära, varken hemma eller i skolan. Min far svor visserligen friskt, men det var ju en helt annan sak. Begreppet att “barn gör som föräldrar gör och inte som de säger" var inte uppfunnet då. För att ändå få utlopp för behovet av att använda otillåtna ord minns jag att min kompis och jag ibland ägnade hela vår promenad hem från skolan till att svära högt och ljudligt.
Att barn ganska snart tar till sig dessa speciella ord är kanske inte är så konstigt. De märker ju direkt att de hittat något som är laddat med spänning och förbud, och det är egenskaper som alltid lockat, inte bara små barn. Det brukar ju sägas att om man inte bannar eller skrattar, vilket kan ligga nära tills hands, så blir det inte så intressant.
Men att låta bli att skratta när ett barn får en riktig svordomsfullträff är inte lätt.
Ett av mina barnbarn, en liten söt flicka på drygt tre år, var i höstas på besök i USA med sina föräldrar. På utflykt i en djurpark hade de träffat på en mycket pratsam och högljudd papegoja.
Fågeln hade råkat sitta just där familjen skulle inta sin matsäck. Ina gick med bestämda steg fram till papegojan och sa: “ Tyst på dig, jag får ont i mina öron." Men eftersom svenska inte var fågelns modersmål så fortsatte den sitt tjattrande. Då stegade Ina fram en gång till, stirrade fågeln stint i ögonen och sa: “ Håll käften fågeldjävel." Att som förälder då hålla god min, kan inte vara lätt.