Är sport kultur? Det beror nog på vem man frågar och hur man definierar kultur. Det känns ju instinktivt som att Black Army och besökarna på Kungliga Dramatiska Teatern skiljer sig en aning från varandra, både i humör och i utstyrsel, men jag ser ändå ganska många likheter mellan de olika världarna. Och då tänker jag främst på vi och dom-känslan.
Det är väl ingen nyhet att det existerar en stark gruppmentalitet hos sportutövare och supportrar, om man inte är en del av gruppen är man utanför och emot. Sporten är mycket som religion på den punkten, alla som inte håller med är motståndare, och i vissa fall kan den där motståndaren åka på spö.
Jag gillar sport i måttliga mängder. Landskamper i fotboll, OS och världsmästerskap. Men det förvånar mig hur himla osams vissa blir över den där sporten. Att yttra ett negativt ord om någon annans lag kan vara likställt med grova förolämpningar om den andres mamma, och även om jag gillar känslan av att ha ett lag så fattar jag inte vad det är att bråka om. Dessutom är det så lätt att dra alla över en och samma bråk-kam. Det räcker med att en enda liten AIK:are trilskas för att allmänheten ska se hela klacken som otäcka huliganer med knogjärn under tumvanten. Allt på grund av den där vi och dom-känslan.
Och lite så funkar det inom kulturvärlden också. Folk gör sitt bästa för att dela in i fin- och fulkultur och det ritas tjocka kritstreck mellan gänget som läser Strindberg och gänget som lyssnar på Eddie Meduza.
När jag började på högstadiet var det en sån jäkla indelning av folk och även om gruppdynamiken inte stod och föll med musiken, så var det så tydligt att musiksmaken gick som en röd tråd i de små klickarna. Det fanns en grupp som bestod av trallpunksälskande grabbar med kepsar och epatraktorer, det fanns popare med manchesterbyxor och snedlugg och det fanns technoklicken med jazzbyxor och buffaloskor. Och så fanns det de som inte passade in nånstans. Det fanns inget som avslöjade vad de lyssnade på och det fanns väl en och annan misstanke om att de faktiskt inte lyssnade på något alls.
Det är nog ändå där det stora utanförskapet ligger inom kulturen, de som inte bryr sig alls. Det är lite som med sex, i ett samhälle med Sex And The City och där samlagstipsen infiltrerat varenda tidning är total avhållsamhet det största tabut. Och precis så känns det med kultur. Och i vissa fall sport. Om man inte är kunnig får man inte vara med och leka och på det viset är sport och kultur precis samma sak.