Vi behöver påminnas

Sverige har officiellt avskaffat döden. Vi tycker att vi har riksdagsbeslutad rätt att leva för evigt, blir chockade och tillsätter krisgrupper när någon dör och måste, eftersom vi inte har något i hela världen att frukta, skrämma upp oss artificiellt med matlarm och fågelinfluensor.
Kontrasten mot bilder från, säg, jordbävningens Pakistan, krigets Irak och folkmordets Darfur blir obegripligt stor. Där är de. Här är vi. Jaha. Konstigt.
Lika absurt är det att se bilder från Warszawas getto, tidigt 1940-tal. För drygt 50 år sedan, några tiotal mil från Sveriges gräns, höjer en tysk officer sin pistol mot en judinna. Hon vet att nu ska hon dö. Han skjuter inte. Något distraherar honom, han stoppar undan pistolen och hittar något annat att göra.

Kvinnan är Nina Einhorn, regissören Lena Einhorns mor. Hon är en av de 400 000 judar som kläms in i gettot. Hon är en av några hundra som överlever. Och hon gör det genom en lång räcka tillfälligheter under en tid när skillnaden mellan liv och död är just en tillfällighet, när en människas överlevnad beror på en annan människas nycker eller om hon står långt fram eller bak i kön till en järnvägstransport.
Den svenska dramadokumentären "Ninas resa" skiljer sig inte nämnvärt från andra skildringar av Förintelsen. Just därför är den så viktig. Vi behöver påminnas, det här måste nötas in, vi får aldrig luras att tro att det här - liksom Pakistan, Irak eller Darfur - inte handlar om oss.
Nina Einhorn kommer till Sverige några år efter krigets slut. Hon flyr från nya judeförföljelser i Polen.