Samtidigt blir vi stressade i många situationer. Allt som har med teknik att göra är en stor bov i dramat. Långsam uppkoppling mot internet? Gaaah! Det har vi inte tid med. Det gör nästan fysiskt ont i magen när timglaset eller väntsymbolen står för länge och laddar. Vi ska ju hem och vara långsamma, ströva runt i köket i hemstickade raggsockor och lyssna på när den egengjorda yoghurten surnar lite lagom i mormors gamla kruka.
På universitetet kunde jag läsa nästan 900 ord i minuten, jag tog tid på det. Man lär sig läsa på diagonalen och det var så otroligt nördigt men det blev lite av en personlig sport. Kennedy kunde snabbläsa, så jag ville det med. Nu har jag för länge sen lagt mig av med den ovanan och på så sätt fått ut mer av orden på sidorna.
Jag har tränat på att läsa långsammare. En av mina filosofiföreläsare hävdade att man max fick läsa sex sidor filosofisk text i timmen för att förstå något överhuvudtaget.
Jag kommer än i dag ihåg hur stressad jag blev av det konceptet. Det var som att hålla emot hela tiden och jag blev aldrig någon bra filosof, vi kan ju skylla på rastlösheten.
Vi var många som kände att tiden inte räckte till, att bladen i boken inte vändes i en tillfredställande hastighet. Det var mer flärp än svisch liksom. Men då, på det tidiga 2000-talet skulle allt gå snabbt. Surdeg var för hippies, inte hipsters. Till och med ölen, den ganska vanligt förekommande, fanns det studenter som hävde i sig så snabbt som möjligt. Tider på runt 3 sekunder kunde vara någon slags vinst i vardagen. Ingenting skulle gå långsamt. Spring och sprutt hela tiden. Och knappt tid att reflektera över böckerna som lästes.
- Till på onsdag ska ni ha läst "Decamerone" förresten. Det hinner ni.
Med långsamhetens evangelium i åtanke borde det bli inne att läsa böcker igen. Verkligen läsa. Det har väl aldrig varit ute, men ljudböckerna har gjort det möjligt att ägna sig åt annat medan vi läser. Köra bil tillexempel. Eller handla mjölk. Men idag kan det vara helt rätt att sätta sig i en fåtölj under lampans sken och slöbläddra fram igenom en lite för tjock bok. En bok som tar tid att läsa. Och som säger något om någonting, en viktig bok med svåra ord och resonemang som håller och som känns allmänmänskliga. Och som inte handlar allt för mycket om vampyrer som inte får till det.
Kommer vi bli stressade av att vi inte hinner vara långsamma? När vissa saker får ta tid och andra absolut inte får det, (tänkt rödljus) så måste vi själva bestämma.
Det är ganska spännande. Så årets julklapp är nog inte en bakmaskin utan en, jag ber om ursäkt för språket, stor jävla bok. En klumpeduns, en tegelsten som tar tid att ta sig igenom och som knappt går att hålla på raka armar i sängen.
Vi är värda det och jag tror att vi snart får tid till det.